Jag är befriad från mitt Star Trek: Voyager-beroende. Jag trodde det skulle bli häftigare när Borgerna kom. Mörkare. Icke. Efter tre säsonger är det lika präktigt och glättigt som Kristin Kaspersen i lusekofta. Det häftigaste som hänt på trettiosex avsnitt är att Sarah Silverman har haft en roll i två av dem. Jag gjorde slut med Star Trek, och fick nästan omgående bekräftelse från Brafilm: paketet från dem innehöll inte nästa Star Trek: Voyager-skiva utan Clueless.
I mitt minne är Clueless allt det där som Mean Girls vill vara. Och även om den inte är det, så är Breckin Meyer med i den. Det räcker. Jag har en förträngd fetisch på den dumsnälla collegekillen. Jag skulle kunna analysera vad det beror på, men jag tror att det ramlar ut fler monster ur den ångestgarderoben än jag kan hantera så här post-Pride, så dörren får vara stängd ett tag till. Hur som helst är ”Breckin Meyer” vad du hittar i framtidens filmencyklopedier när du tittar under ”high school- och collegefilmer: den dumsnälla birakillen”. Jag går igång hårt på honom. Det roliga är att jag har sjukt svårt för dumhet i verkliga livet. Är det det här som alla sexologer menar när de pratar om skillnaden mellan fantasi och verklighet när oroliga killar skriver om att deras fantasier om sex med flickvännen slinter och blir en trekant med bästa killpolaren?
Andra bloggar om: star trek, clueless, film, breckin meyer