« Episod 3: Den där cheerleadern börjar spela
”När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon”
Det här favoritcitatet från Astrid Lindgren har alltid funnits långt bak i mitt huvud, och när jag tänker på min historia med Mike kommer det hela tiden upp till ytan. Men det är långt mellan att fatta tycke för varandra till att älska. Framför allt om man dessutom har ett fysiskt avstånd; det är 6651 kilometer och sex timmars skillnad mellan Stockholm och Cleveland.
Det var inte en uttalad strategi till en början, att betrakta avståndet som en vän istället som en fiende, men vi kommunicerade. Text saknar en massa dimensioner, men vi skickade ändå över 150 000 tecken till varandra. Telefonkommunikationen blev lite halt av tidsskillnaden, men vi spenderade ändå över 10 timmar i telefon. Youtube saknar gensvar i realtid, men ändå skickade vi över 9 timmar videomaterial till varandra.
Varje meddelande mellan mig och Mike var ett steg som minskade avståndet. Vi pratade mycket om känslor, rädslor och förväntningar. Och ibland handlade det om lolcats.
jag: [skickar en bild på en lolcat till Mike]
Mike: Lolcats???
jag: Lolcats! I haz very madd lolcat speek skillz!
Mike: Oh good put that on your cv
Mike: If you try to seduce me w lol speak you are going to find yourself up shit crick without a paddle
jag: Would never do that. Sex is not comedy. I mean, sex is fun, just not haha-fun.
(senare)
jag: You really are my skatt. [han hade plockat upp ordet ”skatt” i Danmark, och det hade blivit vårt ord]
Mike: U are mine too
jag: Hey, you speak lolcat too!
Mike: I haz u 4everz
jag: <3
—
Jag funkar inte i långdistansrelationer på lång sikt. Jag misstänkte det redan i början, och varje dag som jag spenderar här i Cleveland får jag kvitton på att det viktiga för mig i en relation är vardagen ihp. Som att åka och handla ingredienser till söndagsmiddagen med vännerna, och sen göra ett långkok för att fixa carnitas (3 kilo fläskkött som kokas i 10 timmar för att bli så mjukt att det smälter i munnen). Eller att vakna upp tillsammans och ligga och dra sig en stund och känna hans varma, mjuka hud mot min några dyrbara minuter innan det är dags att gå upp. Att gå på en baseballmatch tillsammans med vänner och prata om allt från relationer till baseball-regler. Att tvätta våra kläder tillsammans.
Vännerna är så klart viktiga. Jag vet att Mike kommer att gå väl ihop med mina nära vänner, men var lite nervös över hur hans skulle förhålla sig. Det är en omställning att han inte bara kommer ut, utan också presenterar personen som är hans pojkvän inom loppet av några veckor. Jag är glad att de ganska omgående kände sig så bekväma med mig att de kunde driva med min svenska brytning som lyser igenom ibland.
Visst kommer det stunder ibland när jag tänker ”det här kommer aldrig funka” och får panik. Arbetstillstånd i USA är väldigt svårt att få generellt, och en juristutbildning i USA är inte så användbar i Sverige. De här stunderna är korta och sker alltid när jag på egen hand funderar på hur vi egentligen ska göra i framtiden. De första dagarna hade vi en regel om att inte diskutera framtiden utan bara vara med varandra. Det enda som är etablerat är ”somebody’s moving somewhere”.