Du vet den där känslan av att stå i videobutiken (jag bävar för den dag jag pratar med en ungdom som säger ”Vadå videobutik?”) och inte ha något bra att välja på? Du står där med en skräckfilm i handen och undrar om du vågar spela rysk roulette med din filmkväll – det finns porrfilmer med bättre storylines än många slasherfilmer.
Jag kommer aldrig mer uppleva den känslan, för jag har vaccinerat mig. Camp Slaughter är på sitt sätt ett mästerverk. Budgeten bestod av en halvtrasig videokamera, ett paket Toy (tuggade) och fem liter jordgubbs-saft. Sen snodde någon sin mormors klänning, drog ihop sina polare och lånade en sommarstuga för att göra en slasherfilm. Den hade gjort vilken 13-åring som helst stolt, om det varit ett specialarbete i nån kreativ klass på högstadiet. Den är så dålig att den snott 29:e platsen på IMDb:s lista över de hundra sämsta filmerna någonsin om den bara fått fler röster.
Men det är inte det mest tragiska. Det mest tragiska, om trivian på IMDb stämmer, är att en av gick skådisarna upp tio kilo för sin roll. Att ta en sån här roll på sånt allvar är ungefär som att ge Nobelpriset i ekonomi till Paris Hilton för att hon är så rik.
Till min förvåning såg jag att regissören hette Martin Munthe och är gift med den sköna bloggaren Emma Gray Munthe. Nu väntar jag med spänning på storyn bakom filmen, för det måste finnas någon.
Eftersom jag spenderade helgen med att hänga på Torget, vara bakis, ignorera städningen, spela Gears of War och mixa världens bästa aerobicskiva så kommer två slaktade älsklingar på en gång:
Eftersom jag är bög så handlar många inlägg om homorelaterade grejer. Som till exempel när en pastor går ut och påstår att öländska ungdomar är latent homosexuella (plats 4). Som incitament för de där latenta ungdomarna att utveckla sina homokrafter skrev jag om det bästa med att vara bög:
”Vad sa dina föräldrar när du berättade?”
”Hur knullar ni?”
Det var den typen av frågor som eleverna ställde till mig när jag var ute i olika skolor och informerade om homo- bi- och heterosexualitet. Det är bra frågor, eftersom de ställdes av uppriktig nyfikenhet, med en vilja att veta. Den bästa frågan jag fått kom från en gymnasieelev: ”Vad är det bästa med att vara homosexuell?”
Jag fick tänka en stund innan jag svarade att ”det bästa, det är att jag är friare än heterokillar”. Om en heterokille gillar att dansa och blir aerobicinstruktör så riskerar han att få sin sexuella läggning ifrågasatt. Jag får min könsidentitet bekräftad när jag gör klassiskt macho saker, och jag får min sexuella läggning bekräftad när jag gör klassiskt omanliga saker. Vinst varje gång.
Såklart finns det nackdelar också, som att alltid förväntas kunna svara på varför (vissa) homosexuella beter sig som de gör. Nästa gång någon oförhappandes frågar mig om ”varför alla bögar gör si eller är så”, ska jag kontra med att fråga ”Vad är dealen med heterosexuellas våldtäkter hela tiden? Man läser ju bara om killar som våldtar tjejer, är det genetiskt tror du?”
Andra nackdelar är att alltid behöva komma ut eftersom jag antas vara hetero tills jag säger motsatsen. Och, som Robin sa häromdagen: ”Jag pratade med en kompis som undrade varför det finns stadsdelar för homosexuella utomlands. Jag sa åt henne att se sig omkring. Hon kan flirta i matbutiken, på gatan, i krogkön. Hela Stockholm är hennes lekplats. Vi bögar har Lino.”
(Nu är det inte riktigt sant. Vi har Mälarpaviljongen och Torget också.)
Egentligen är hela Stockholm också vår lekplats, men utbudet är inte detsamma. När man väl hittar någon så kommer en annan grej: hålla handen på stan. Det är sjukt att det ska kännas som ett politiskt ställningstagande att hålla sin pojkvän i handen. Det är galet att behöva överväga riskerna att bli nerslagen innan man pussar den man är tillsammans med. Det är helt sjukt att individer som inte har ett skit att göra med vem jag blir kär i eller knullar med anser sig ha rätt att tycka till om eller fördöma mitt liv.
Men fördelarna överväger. Inga förväntningar på barn eller giftemål. Om man får barn så är det resultatet av planering och aldrig efter ett oskyddat semesterligg på Mallis. Det är okej att objektifiera män: jag får uppskatta Abercrombie & Fitch och Franklin & Marshall utan att bli kallad för sexist. Jag får kolla på porr av samma anledning.
Det är klart skönt att vara bög, och jag skulle inte vilja byta bort det. Såvida inte jag fick Angelina Jolie på köpet, då kan jag börja tänka på saken.
(Det där med Angelina är inte riktigt sant. Jag har inget sexuellt intresse för tjejer whatsoever. Men jag skulle bra gärna vilja ha det.)
Andra bloggar om: camp slaughter, populärkultur, homorelaterat, bögliv