Onsdag, 14:58. Jag går med raska steg nedför Götgatan mot Toni & Guy. Under min mössa har jag håret naturellt, vilket innebär ett hårsvall som till hälften ser ut som något ur en av de där 80-talsserierna i Starlet, och till hälften som en kristdemokratisk politikers fönade man. Om två minuter ska jag in och få min första riktiga frisyr på den här sidan 9-11. ”Förväntansfull” är nyckelordet.
En timme senare går jag ut från salongen. Jag är en tusenlapp fattigare, men jag är ett knullrufs en snygg frisyr plus ett (svindyrt) vax från Thermodynamics rikare. Rufset tog en timme att klippa, och frisören var sjukt noggrann. Jag fick definitivt valuta för pengarna.
Medan jag satt i stolen blev jag påmind om två episoder med håret som jag ogärna upplever igen.
Första gången var jag en femton-sexton år gammal. Jag och Tomi, min bästa kompis på den tiden, var i stan och kom på att vi skulle klippa oss. Det var nånstans runt Östermalm som vi hittade en random frisörsalong som låg strax under gatuplan med ett jättestort skyltfönster. Medan vi tittade i skyltfönstret klippte frisören en äldre herre. Vi började fälla kommentarer på femtonåringars sätt om frisören, hans sätt att klippa, hans eget hår och allt annat vi kunde klanka ner på och garva åt.
Hur som helst så gick vi in på salongen. Vi fick tid direkt efter kunden som nu nästan var klar. Jag började.
Jag satt i stolen och frisören hade redan börjat klippa när ett par gick förbi utanför fönstret. De pratade sinemellan, och vi kunde höra i princip varje ord de sa.
”Shit”, tänkte jag, ”han har hört varenda ord vi sagt”
Samtidigt började frisören tunna ur mitt hår, en procedur där han klipper lite hejvilt med en speciell sax. Jag kollade förskräckt på min kompis, som såg ut som om han förberedde sig för att springa ut från salongen men inte riktigt hade samvete att lämna mig i sticket. Jag tänkte ”Nu hämnas han genom att klippa sönder mitt hår!”
Nädå. Istället gav han mig en frisyr som var en 80-talsvariant av snedbena möter kotlettfrisyr. Jag vågade inte säga något i salongen, utan sprang till toaletterna på gamla Filmstaden där jag försökte få bort den vedervärdiga stylingen.
Incident två hände år 2000. Wicke, en av mina bästa kompisar har blonderat sig hemma och övertalar mig att prova. Det funkade ju så bra på honom. Jag är lite skeptisk, men tänker att kanske det är så att ”blondes have more fun” och går till sist med på det. Vi införskaffar blonderingskit och sitter i Wickes kök medan han noggrant följer instruktionerna för hemmablondering. Jag minns inte hur länge det hela skulle sitta i, men jag minns kommentaren när min kompis lyfter av hättan:
”Oh-oh”
”VADÅ OH-OH” ville jag skrika, medan jag för mitt inre öga såg hur jag skulle få gå runt med fläckvis håravfall resten av livet. Jag tyckte väl att det hade svidit lite under själva väntan.
”Det bet inte helt och hållet. Vi får nog testa en gång till.”
Sagt och gjort. Jag fick hjälp med att applicera en omgång till, och den här gången kändes det som om mitt hår brändes och inte blonderades. När det började rinna en klar vätska från skalpen bestämde vi oss för att det nu fick vara nog, och tog av hättan igen.
”Oh-oh”
Andra omgången hade inte gjort någon skillnad alls. Jag var numera inte blond utan orangehårig. Tänk vägarbetaroverall. Tänk neon. Tänk crazy nittiotalsrejvare. I ett desperat försök att dämpa det orangea hade jag på mig orangea byxor på jobbet dagen därpå, vilket var helt förgäves. Det skapades något slags visuell resonans mellan en orange underkropp och en orange skalle, och sällan har folk skrattat så mycket åt mig. Med all rätt.
Jag bokade en paniktid hos en frisör på Olle & Mari som räddade min blondering genom att ha i lila färg. Det tog ut det orangea och kvar var något slags gulblond ton i ett hår som mest liknade svinto till konstistensen. Jag antar att två hemblonderingar och en frisörfärgning sliter lite på håret.
Men jag kan varmt rekommendera Toni & Guy.
Andra bloggar om: toni & guy, frisörer, frisyrer, blondering, don’t do this at home kids