Etikett: äktenskap

Käre Jan,

Det var som ett potpurri av känslor jag kände när jag läste ”Kalla mig gärna heteronormativ”. Redan i ingressen lyckas du med bara några ord argumentera ner dina motståndare i debattens motsvarighet till knock-out: ”Att tillföra äktenskapsformen nya samkönade men barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla”.

För varje stycke stegrade sig känslostormen jag kände, och den nådde nya crescendon när du så kärnfullt uttryckte vad det är som gör det heterosexuella förhållandet specifikt och överordnat:

”Kvinnan kan bli gravid, föda barn.”

Det finns en sån skönhet i den kraftfulla enkelhet med vilken du formulerar dig att jag vill börja gråta. Titeln ”Skriftställare” som du så anspråkslöst undertecknar din artikel med är bara halva sanningen. Jag vill gå så långt som att kalla dig speciell.

För det krävs onekligen någon speciell för att i dagens progressiva samhälle med nyliberala tendenser såväl i sängkammare som i arbetsliv och politik, ryta till och sätta ner foten när nämnda tendenser hotar Familjens existens och Barnets rättigheter.

Jag tycker att du på ett utomordentligt sätt framställer de traditioner vårt samhälle är uppbyggt på. När du nämner gamla principer får du också mig att vandra i minnet till tider när det var mer ordning.

Jan, jag har bara ett enda förslag som skulle kunnat förbättra din text. Jag vet inte om det är du, eller redaktionen på Brännpunkt som valt rubriken ”Kalla mig gärna heteronormativ”. Att kalla dig för heteronormativ vore som att kalla Gudrun för en västanfläkt.

Rubriken skulle självklart ha varit ”Kalla mig gärna för ärkereaktionärt kukhuvud”. För det gör jag så gärna.

Med vanlig hälsning,
Micke Kazarnowicz

PS. Det nostalgiska stråket i din text fick mig också att längta tillbaks i tiden, till den sköna, vackra värld när ärkereaktionära kukhuvuden vräktes utför ättestupan innan de blev så gamla och gaggiga som de tillåts bli idag.

Andra bloggar om: jan myrdal, svd brännpunkt, heternormativitet, samhälle