Jag har flera gånger fantiserat om reaktionerna det skulle få, om Linda Rosing kom ut som medieforskare som ägnat de senaste fem åren åt ett stort projekt; Hon har undersökt hur man genom att vara känd för att vara känd kan domptera mediasverige. Det kollektiva ljudet av hakor som träffar knäskålar på olika tidningsredaktioner skulle eka ända in i nästa årtionde.
Det är ungefär samma sak jag känner när jag, via Stationsvakt, snubblar över ”HelenaFlodén”. Med inlägg som ”2008 är stjärtpojkarnas år”, ”Jag älskar mina puffy lips!” och ”Jag har bestämt mig för att inte bli fet!” skulle det här kunna vara en grymt intelligent kommentar till samtidens Stureplans-ideal. Intelligent för att den inte lägger några värderingar i det, utan låter betraktarna värdera. Inte minst skulle det vara en rolig drift med alla som blir provocerade av tjejer med silikonbröst, fejkade Angelina Jolie-läppar, låga halter självdistans och det självförtroende som bara någon som hela tiden blir bekräftad för sitt utseende kan ha. Helena Flodén skulle kunna vara en specialiserad, blond TKHS-variant av Alex Schulman.
Det skulle vara nästan lika roligt som om Linda Rosing kom ut som medieforskare.
Andra bloggar om: linda rosing, helena flodén, sthlmsfinest
Hej,
Helena Flodéns blogg fick min lördag att börja med ett skratt, fast ju mer jag tänker på henne och hennes fantastiska inställning så fastnar skrattet i halsen.
Jag tror jag vet vad du menar Magnus. Jag fann tröst i tanken att det skulle vara en mycket intelligent satir.