När jag på tisdagskvällen satt på den relativt fullsatta tunnelbanan på väg mot Mörby Centrum gick en hemlös kvinna genom vagnen och tiggde pengar. Jag har sett henne tidigare. Hon ber alltid artigt om pengar och när folk inte ger henne något säger hon ”Tack ändå, ha en trevlig kväll” med en antydan till desperation i rösten. Jag tittade upp från min tidning medan hon gick genom vagnen, och det jag kände ett brinnande förakt för personerna som satt i vagnen. Ingen, inte en enda av alla dessa människor tittade upp på den här kvinnan. Inte när hon bad om pengar, inte som svar, inte ens när hon önskade dem trevlig kväll. Jag vet inte om hennes närmast mekaniska sätt och den korta tid hon väntar mellan ”Ursäkta, har någon av er ett par kronor att avvara” och önskningen om en trevlig kväll är ett resultat av att vetskapen att folk förmodligen inte bryr sig, eller för att hon så snabbt som möjligt vill därifrån. Egentligen spelar det ingen roll. Hade hon frågat om klockan, en upplysning som inte kostar något, så slår jag vad om att de flesta tittat upp och sett henne. Även om de inte haft klocka. När det handlar om några sketna kronor så är hon plötsligt osynliga kvinnan.
Det är så vansinnigt fegt att inte våga titta upp och säga ”nej, tyvärr”. Jag köper att man inte ger pengar, men att låtsas som om någon inte existerar är en vidrig form av bestraffning.
Äh jag bara skojar, det är inte alls förnedrande att behöva tigga pengar för sitt uppehälle. Gör man det kan man behöva den självförtroendeboost det ger att vara som luft i folks ögon när man artigt tilltalar dem.
Jag brukar aldrig ha kontanter med mig mig, men just då hade jag åtta kronor i jackfickan. Jag vet inte om ögonen tårades mer av ilskan åt de fega kräk som satt på tunnelbanan, eller av tanken att någon kan vara så svältfödd på bekräftelse och pengar att åtta kronor och att någon möter ens blick gör en så tacksam som kvinnan blev.
Nästa gång kommer jag högt fråga folk varför de inte ens kan se henne.
Andra bloggar om: tiggare, hemlösa, flockbeteende
Hej Micke,
Bra skrivet om tiggare i tunnelbanan! Jag blir också förbannad på att folk inte ens orkar/vill/vågar titta upp o säga nej, tyvärr. Förut var jag också sån, men inte längre. Dom är också människor o ska behandlas med respekt av just den anledningen.
Jag brukar inte ge tiggare pengar, men eftersom att dom har tilltalat mig (verbalt el. med kroppsspråket) svarar jag o tittar på dom.
/Eva – SF:are som undrar vart du tagit vägen? :)
bra. mer medmänsklighet!
helt underbart bra skrivet, jag är helt rörd! Jag blirså arg och ledsen, folk är så fega och idiotiska! Riktigt bra skrivet!
Fint skrivit, det finns en bra utställning i Göteborg på stadsmuseet som tar upp ämnet. Kan rekommenderas.
Detta temat är något jag har haft häftiga diskussioner med kompisar om i flera år. Om någon tilltalar en så erkänner man deras närvaro, oavsett anledning.
Däremot kan jag förstå och känna igen att man blir trött, känner dåligt samvete, blir förbannad och helt enkelt inte pallar ge ett svar. Det är inte alltid lätt att se andras olycka och veta att man skulle kunna göra något åt det om man pallar. Jag vet också att jag lätt hade kunnat ge 10 euro till killen som står vid mitt snabbköp varenda jävla dag och säljer sin tidning. Men gör jag det? Nä. Så nånstans skäms jag och ibland tittar jag förbi honom. Är jag då en dålig människa?
Din titel säger ju ganska mycket. Att 8 sketna spänn som man inte ens kan få 25% av en t-banebilljet för, gjorde det henne glad eller dig glad?
En eloge till dig för att du uppmärksammar vår sketna skräck för det som inte är som vi. Att se varandra är det viktigaste.
Men att se oss själva är svårare. Själv är jag urusel på det.
Så där tiggde ju min mamma i flera år, så det svider alltid när jag möter (ja, möter, ser, uppmärksammar) en hemlös.
Jag ger det jag har i fickan.
Kram till dig Micke.
Skulle det vara mer eller mindre förnedrande för henne att gå till socialen?
Jag väljer att ignorera tiggarna på tunnelbanan för att det inte allt för sällan är så att dom inte behöver dom där ca$hen så desperat som det framstår – åtminstone är det vad jag hört, läst & uppmärksammat, att det oftare handlar om extra fickpengar till flashiga mobiler än till bröd för dagen. Det handlar inte om feghet då jag inte möter deras blickar, det handlar om irritation över hela detta jagvillhaennymobil-spektaklet.
Eva! Kul att du hittat hit. Jag är kvar. ”Jag ska bara …” som det så fint heter.
Men visst är det viktigt med respekt? Det är inte respektlöst att inte ge pengar, men det är respektlöst att inte erkänna någon annans existens.
Jag tycker att det är så grundläggande att jag blir galen när jag tänker på att folk beter sig så här.
@Madelene: Det är som den där reklamen i tunnelbanan för en utställning hos Forum för levande historia, ”Spelar roll”. Där står något i stil med ”Här i tunnelbanan där det finns många andra människor är det minst chans att du ingriper …”
@tlh: Stadsmuseet i Göteborg? Jag ska kolla upp den. Om den kommer till Stockholm ska jag definitivt se den.
@Magnus: Det är en sak att bli trött och känna dåligt samvete. Men om inte vi orkar se en människa som har det så dåligt, vem orkar då?
Det var hon som blev glad. Jag blev mest skamsen och beklämd.
@Sandra: Vet du, jag tänkte på det. Det är det som är så bra med Maskrosungen, man fattar liksom hur det går till när någon blir hemlös och förstår att hur bra intentionerna med vårt skyddsnät än är så faller folk igenom ibland.
@Bonker: Jag har ingen aning. Jag har aldrig varit hos socialen. Det handlar hur som helst om att en grundläggande regel är att man erkänner en annan persons existens när hen tilltalar en.
@Skinhead Barbiedoll: Nu fattar jag inte hur du menar, SB. Jag gissar att du tänker på tiggarna som lägger generiska bilder på småbarn med en text om ”min sexmånaders bebis har leukemi, snälla ge mig pengar”? Det är skillnad på det här industrialiserade tiggeriet. De tilltalar ju inte ens mig så dem kan jag ignorera. I det här fallet pratar vi om en hemlös. Om du tror att hemlösa köper mobiltelefoner för pengarna så tror jag att du behöver en verklighetscheck.
Vad är detta för pretentiöst dravel?
Varför anser alla att vi har en sådan långtgående skyldighet att absorbera all den misär vi möter i livet?
Anledningen att man inte tittar eller bemöter dem är just den att man upplever det som jobbigt och sorgligt, är det då anledning att skämmas?
Jag tänker inte skämmas för att jag tycker det är jobbigt och för att jag hellre blundar. Man kan inte bry sig om alla och heller inte förväntas försätta sig i en jobbig situation så fort någon i en underlägsen ställning närmar sig. Jag tycker det är jobbigt att säga ”Nej, jag har inga pengar” och vill därför inte göra det. Vill man undvika situationen har man all rätt till det. Man har aldrig skyldighet att prata med någon på tunnelbanan, stan eller var det nu kan vara.
Nina: jag antar att det handlar om människosyn i grunden.
Du gör det lättare för dig själv genom att göra det värre för dem.
Det är såklart helt upp till dig att göra det om du vill. Själv tycker jag att det gör dig till en ganska sorglig person, eftersom det inte kostar dig något alls att se någon i ögonen och erkänna att någon existerar.