Lustigt nog inträffar mina kortsvårigheter i det land där kreditkorten föddes. På flyget kunde jag ringa och sms:a direkt från min flygstol, det var bara att dra kortet i den kombinerade fjärrkontrollen slash telefonluren. När jag kom ut från flygplatsen möttes jag av en välkomstkommitté av ”volunteers” som stod och samlade in pengar till fattiga barn genom att hjälpa nyanlända resenärer med ett välkomnande och information.
I USA är välgörenhet större, vanligare och viktigare än i Sverige. Jag kände mig som, well, Grinchen, när jag sa att jag inte hade kontanter på mig.
Dricks på restauranger verkar inte vara något problem. Igår kunde jag lägga till 5 dollar på kort-slipen på samma sätt som i Sverige. Däremot är dricksen på hotellet värre. Om jag har förstått det rätt så är det kutym att dricksa städarna, och det är en utmaning utan kontanter.
En sak är säker: utan kort är det omöjligt att göra en sån här resa. På biluthyrningen var man mer intresserad av mitt Visa-kort än av mitt körkort, som lika gärna hade kunnat vara en inplastad teckning ritad av en femåring vad dem anbelangade. På hotellet kollade de inte min identitet överhuvudtaget, men de kollade mitt kort.
Nu följer två kontantlösa dagar i USA. Det ska bli spännande.
Andras blogginlägg om cash is not king, visa, resor, usa, dricks
Välgörenhet är skit.
Samhället tar inte ansvar.
I USA står 40 miljoner utanför sjukförsäkringen.