För de läsare som inte känner mig är det kanske bäst att ta det från grunden. Jag är en av ”de andra” för att jag är homosexuell.
Med det sagt är det sällan jag i vardagen aktivt ser mig som en av ”de andra”. Jag är öppen på jobbet och bland mina vänner. I 95% av den kontext jag befinner mig i under en normal vecka – i alla fall där det räknas – är det känt vem jag är.
Ibland eliminerar jag de sista fem procenten genom att bära en eller annan t-shirt med ett budskap som få kan misstolka. Det är gånger som nu, när jag befinner mig på Astra Zenecas CPU för att vara försöksperson som mina medpatienter påminner mig om att jag är en av ”de andra” – ironiskt nog genom att anta att jag är som ”de”.
”Jag vet inte om det kommer att ändra din åsikt om honom, men han är gay”, sa en av killarna när vi diskuterar hur bra serien How I Met Your Mother är och hur bra Neil Patrick Harris är i den. ”Har du tjej?” frågade en annan när vi diskuterade sängbäddning och byte av lakan under en promenad.
Jag ser mitt varandes en av ”de andra” som en tillgång, och – vilket kanske är viktigare – som frihet. Det är självklart inte gratis; Allting har sitt pris. Men priset jag betalar för att vara bög i Sverige på 2000-talet är lätt värt den frihet det innebär:
Det bästa med att vara bög är att jag är friare än heterokillar. Om en heterokille gillar att dansa och blir dansinstruktör så riskerar han att få sin sexuella läggning ifrågasatt. Jag får min könsidentitet bekräftad när jag gör klassiskt macho saker, och jag får min sexuella läggning bekräftad när jag gör klassiskt omanliga saker. Vinst varje gång.
Det finns inga förväntningar på barn eller giftemål. Om jag får barn så är det resultatet av planering och aldrig efter ett oskyddat semesterligg på Mallis, eller som något jag gör för att rädda ett förhållande på väg mot sitt slut. Det är okej för mig att objektifiera män: jag får uppskatta Abercrombie & Fitch och Franklin & Marshall utan att bli kallad för sexist. Jag får kolla på porr av samma anledning.
Att vara en av ”de andra” är en tillgång eftersom jag tvingats att tänka igenom vem jag är. Att vara homosexuell tonåring under 90-talet i Sverige var ingalunda lätt, och det är de jobbiga perioderna som är de mest utvecklande. Det fanns få förebilder och inga färdiga svar. Jag fick göra mina egna, vilket varit en mycket lärorik resa.
Jag ♥ SR. Det är, som jag ser det, enda giltiga argumentet för att ha tv-avgift (sic!). Det finns ingen reklamradiokanal i Sverige som kommer i närheten av att producera program som P3 Dokumentär, På Minuten och Spanarna. Nog för att de flesta radiokanaler gör försök med morgonshower, men dessa landar mer på olika nivåer av ”skämskudde” än i närheten av ”Morgonpasset med Lantz i P3”.
På måndag kommer Brunchrapporten i P3 köra sex timmar radio om utanförskap, kallat ”Dom andra”. De uppmanar folk att blogga om sina upplevelser av att vara en av ”de andra”. Förutom att det svider i mitt språkestetiska sinne att se ”de andra” skrivet med (numera även i skriftform erkänt) talspråk, är jag nyfiken på hur många som kommer att välja att se sitt utanförskap som en tillgång och vilka som väljer att se det som en offerboja att släpa på resten av livet. Andra aspekter på att vara en av de andra kan du läsa bland annat hos Trollhare och Julia.
[Fun-fact #453: Allt har sitt pris, så även kunskap. När barn lär sig skriva och stava tappar de sin mycket utvecklade fonetiska hörsel. Det är inte en slump att många barn från början skriver ”duv” istället för ”du”. Det finns ett stumt d i slutet av du som vi som kan stava sällan hör, eftersom vi vet att ordbilden är ”du”.]
Andras blogginlägg om brunchrapport, p3, dom andra, homorelaterat, utanförskap
”Jag får min könsidentitet bekräftad när jag gör klassiskt macho saker, och jag får min sexuella läggning bekräftad när jag gör klassiskt omanliga saker. Vinst varje gång.”
Precis det jag också känner. När folk kallar mig för fjolla eller nåt sånt blir jag överlycklig över att jag passerar som kille. Jag tror att det är en av de sakerna som gör att jag är rädd för att bli heterosexuell (det händer skrämmande saker ibland när folk börjar med hormoner…), för då skulle den bekräftelsen liksom inte fungera på samma sätt.
”Jag ser mitt varandes en av “de andra” som en tillgång, och – vilket kanske är viktigare – som frihet.”
Så sant, så sant. Jag ser det också som att jag fått en uppfostran i vanligt vett som verkar undgått många av de som alltid har hört till massan – jag har fått med mig vikten av icke-dömande och att ha ett sinneslag som inte ser det ”annorlunda” som… främmande är väl rätt ord… utan som intressant och spännande. En sorts nyfikenhet som gör att jag vill förstå och relatera mycket hellre än distansera och förkasta, som en ”xenofili”. Anekdotvarning:
Hade en patient i helgen som har bipolär sjukdom och som svalt en massa tabletter i vad som föreföll vara ett självmordsförsök. Sköterskorna och psykjouren himlade lite med ögonen och man kunde höra i deras tonfall: ”ännu en sån där att bara ge aktivt kol till och skicka vidare med vårdintyg och vak”. Helst snabbt, så de ”legitima” patienterna kunde påtittas, för alla vet ju att de här människorna är hopplösa och bara slukar resurser.
Du skulle sett blicken jag fick när jag frågade honom ”vad var det som blev så jobbigt för dig?” – som att det var förbjudet att underhålla möjligheten att denna människa, ännu mer en av ”de andra” än de flesta av ”oss andra”, möjligen kunde förstås bortom stämpeln ”manodepressiv”.
Det var inte ett självmordsförsök kom jag fram till, utan en ångestlindrande handling. Inget behov av den så kränkande LPT, en terapeutisk allians gick att få till med bara lite ansträngning.
Och det är väl det som är det riktigt fina med vara en av ”de andra”, det att det faktiskt underlättar gemenskap och medmänsklighet i de fall där de behövs mest! Jag vill hoppas så, i alla fall.
(Kul att du bloggar igen, förresten! Måste hinna ikapp…)
Du får helt enkelt ta och vara försöksdjur lite mera, om det blir så bra bloggande av det.
@trollhare: fast jag tänker att dina erfarenheter kan inga hormoner ta ifrån dig. Så länge du bär dem med dig, så tror jag att risken är liten för att du ska bli totalintegrerad som en av ”dem”.
@daniel: vet du, du är en fantastisk läkare. jag älskar etiska människor.
@anna: det är jättekul att vara tillbaka. jag lovar att skriva även om jag inte ligger i medicinska studier!