Omställningen att komma till en ny stad handlar om de små skillnaderna.
Som ”var köper man kritor?”. Att motorvägarna är av betong. Att alla priser på restauranger måste räknas upp med 20% på grund av dricksen. Att de flesta kör omkring med släckta lysen på dagarna, eftersom det inte finns något krav på tända halvljus dagtid. Att hälsningströskeln är lägre – i Sverige hälsar man knappast på folk när man kliver in i hissen på hotellet. Att the GPS Lady pratar om ”in .8 miles, keep right on I-10 West”, vilket inte säger mig något alls. Jag tror att det är alla de små sakerna som tillsammans skapar känslan av hemlängtan. När jag väl ser dem inser jag att jag inte har någon. Jag längtar inte hem. Det jag längtar efter är mina vänner, familjen och efter att få utforska det som dök upp från ingenstans.
Det är söndag förmiddag, och jag ska ta en sväng på Mulholland Drive och köpa ett par sneakers, och se vilka andra äventyr jag kan stöta på i LA.
Just ja, en specialhälsning till Andy: här är bilen vi ska åka runt med när du kommer hit.
Andras blogginlägg om los angeles, resor, hemlängtan, singelliv
Kritor? För att rita luffartecken på den där betongen, eller? För nog kan väl inte det finnas ett i-land kvar som har svarta tavlor? ;)
Jag vet inget om bilar (skam), men den där färgen är tjusig, om än bilen något kantig.
@Daniel: haha. Nej nej, kritorna var till för en helt annan uppgift. Det var jobbrelaterat.
Jag kan inte heller något om bilar. Uppenbarligen, för jag har fått motorstopp två gånger i en AUTOMATVÄXLAD bil. Men jag skyller det på att jag är ovan med automatväxel (jag väljer manuell vilken dag som helst)