Jag sitter på Bromma flygplats och väntar på ett försenat flyg, tillsammans med instruktörskollegerna Oscar och Beatrice. Vi ska upp till Umeå och köra ett konvent imorgon, jag ska köra nya Bodypump- och Bodycombat-programmen. Det är en intressant kombo. Med ”intressant” menar jag ”jobbig som fan”.
Fördelen med att har varit instruktör i sju år är att jag numera har rutin på inlärningen av program. Så länge det inte är några nya övningar i Bodypumpen, eller avancerade kata-sekvenser i Bodycombaten kan jag numera lära mig dem i huvudet.
När jag igår körde Bodypump (release 76) på World Class Hornsgatan var det alltså första gången jag nånsin körde passet. Jag följde viktrekommendationerna i häftet, vilket gjorde att jag under sista delen gick på ångor och vilja. Visste du förresten att man höjer adrenalinnivån genom att höja rösten/skrika? Adrenalin ger en högst tillfällig styrke- och uthållighetsboost. Vilket förklarar varför jag nästan skrek mig hes på passet igår.
Jag har också en deal med mina deltagare som ger dem möjligheten att låta och få upp adrenalinet. Varje gång jag gör fel i koreografin får jag fem armhävningar. Varje gång jag ställer en fråga till dem, och inte är nöjd med hur högt och tydligt de svarar, får de kollektivt fem armhävningar. På slutet räknar vi ihop armhävningarna och gör dem tillsammans. Jag tror att många instruktörer skulle bli imponerade av att höra hur högt och tydligt deltagarna på en Bodypump på World Class Hornsgatan låter under slutet på, säg, benlåten.
Nu återstår att se om vi kommer iväg. Planet skulle först gå 20.05, sen 20.50, sen 21.20 och nu 21.40 … Bromma stänger 22, så marginalerna är inte stora. Bredvid oss sitter ett gäng som uppenbarligen ska hem igen till Umeå. En har druckit sig så full att han slocknat. På teven i cafét går ”På Spåret”. Hade spriten här inte varit så dyr hade jag funderat över att göra honom sällskap.
Om du är nyfiken på att testa ett Bodypump, Bodycombat (eller för den delen Bodyjam-pass) med mig och befinner dig i Stockholm – säg till så får du vara med som min gäst.
Full disclosure: jag tycker att På Spåret är ganska bra, på det där pensionärs-sitta och fika kaffebröd och te på fläder och vara gemytlig innan man bestämmer sig för att tillgripa eutanasi för att hemtjänsten vägrar begå det rätta doseringsmisstaget-sättet. Fast jag är inte gemytlig, för tittar gör jag i min skamsna ensamhet och skulle hellre erkänna att jag spenderat en fredagskväll som ivrig buttplugvärmande oblatbärare åt det lokala katolska stiftet än att jag brukar ha rätt på 8-poängsnivån på grund av min ibland skrämmande förmåga att förstå hemorrojdkrystade ordvitsar… apropå att inte supa sig full när man så, så borde – inte varnade de för detta öde när man bestämde mig för att bli absolutist! Men du har åkt till Umeå, så därför erkänner jag lite här, för att ditt helgöde ska kännas mindre tragiskt.