Jag är fullt övertygad om att det är bättre att låta febern ha sin gång än att ta febernedsättande medel. Så länge det inte rör sig om livshotande hög feber i alla fall. Och det går väl an att vara vaken med feber, men att sova med feber är en försmak av minst tre av helvetets nio kretsar.
När jag sover med feber är min hjärna som en repig LP-skiva. Den hakar hela tiden upp sig och spelar upp en kort drömsekvens om och om igen. Och det handlar aldrig om sex med Jake Gyllenhaal eller något annat skönt som man skulle vilja återuppleva femhundra gånger samma natt.
I det här läget behövs någon form av yttre stimuli för att komma vidare till nästa ställe. Till exempel att jag vaknar till och vänder på mig. När jag somnat om igen har sekvensen bytts ut, men upprepningen är kvar.
Febern i sig skulle vara uthärdlig utan de här repiga drömmarna.
Den här gången lärde jag mig tricket: konstant yttre stimuli. Till exempel att låta en dvd med Vänner-avsnitt gå i bakgrunden. Det gjorde att drömmarna istället blev sammanhängande. Lite som att hamna ur askan, i elden, då varje dröm gick ut på att jag skulle göra musikaliska framträdanden inför storpublik, men ändå betydligt bättre än en hel natt med déjà vu-upplevelser.
Andra bloggar om: feber, feberdrömmar