En plastig utsida ger insidan ingen chans

Svenskar kan så här i vårtider lära japaner hur man trängs. I alla fall när det gäller att trängas på soliga ställen i innerstan en vacker lördag i april. Tre välplacerade bomber (Kungsträdgården, Sturehofs uteservering och köerna till glasskioskerna i Gallerian) skulle slå ut sisådär en 90 procent av stockholmarna.

Jag behövde ett par nya solglasögon och fick hjälp av Wille som smakråd. Fördelen med Wille som smakråd är att han är ärlig utan att vara elak. Problemet med Wille som smakråd är att han är bejakande utan hänsyn till priset. Den stående kommentaren är ”Jag tycker du är värd det!” oavsett om det gäller en tröja för 500 (Quiksilver, Tee for Two), solglasögon för 2000 (Oakley, Crosshair) eller en soffa för 8000 (THE One på Hamngatan). Mitt Visakort höll inte med om att jag var värd soffan, och jag vacklar nånstans mellan Wille och Visakortet.

På NK stod en tant och sjöng opera, och en annan tant presenterade styckena. Precis när vi var på väg ut raljerade presentationsdamen lite om hur populärt det var med genusperspektiv och hur progressiv operan var hade haft just genuspespektiv i dryga fyrahundra år. Precis när vi var på väg ut genom dörrarna kom hon med ett exempel: kastratsångarna. Om hennes genusperspektiv är att stympa småpojkar så är jag glad att hon jobbar på Operan och inte är jämställdhetsminister.

På Birger Jarlsgatan träffade Wille sin kusin, och medan han pratade med henne studerade jag de förbipasserande. Tidigare, på NK, hade jag konstaterat hur avtändande det var med mannekäng-typer. Såna som går, står och klär sig som om de ständigt befann sig på en runway. Där make-up och accessoarer, hår och minspel allihopa är … likgilitiga. Oimponerade. Det är rätt gott om såna typer på NK, både bland kunder och personal. För mig är sex med en Miss Softie förmodligen mer tillfredsställande och definitivt mer givande än sex med en vandrande skyltdocka. Missförstå mig rätt, Miss Softie är en bra grej. Och jag gillar snygga människor. Jag skulle i en annan värlt kunnat vara en dekadent, galen kejsare som hade stora salar med vackra människor lättklädda gick runt och förgyllde min tillvaro med sin skönhet. Mannekäng-typerna som plastgräs: snyggt på långt håll, men får stryk av fjolårets gråbruna övervindrade grästovor i vardagslivet.

På Birger Jarlsgatan slog det mig hur konstigt det är att vi aktivt går runt och kategoriserar oss som ”hetero”, ”homo” eller ”bi”. Eller, rättare sagt att heterosexuella gör det omedvetet och att heteronormen tvingar oss andra att kategorisera oss eller vara osynliga. Medan Wille pratade med sin kusin passerade ett par killar. Den ena såg jäkligt bra ut. Inte Jake Gyllenhaal-bra, men tillräckligt för att jag skulle kolla en gång extra. Direkt efter kom en kille som för mig hade samma sex appeal som ett näbbdjur. På samma sätt är det förmodligen för de flesta, att det finns en väldigt stor massa av människor som man finner oattraktiva, och sen finns det några individer som man av en eller annan anledning kan falla för. Ändå är det viktigt vilken könshalva av befolkningen ens potentiella partners kommer från. Varför då?

För övrigt …

… efter lite slösurfande på QX kom jag på att det bara finns en omskrivning för ”Jag söker inte snabba sexträffar” som är tristare än ”Jag söker inte sex”, och det är ”Jag är seriös”. Fast det senare kanske är en omskrivning för ”Jag är sipp”?