”Bögjävlar” har fått marinera i ett par dagar, sedan jag läste ut den i helgen. Det mesta som behöver sägas om den sägs av Dexo.
Till exempel att det egentligen är såna här texter en bra svensk gaytidning borde innehålla. Det här är inte lika mycket en bok som en samling riktigt bra artiklar från en tidning som skulle kunna vara riktigt intressant.
Eller att det är intressant att Karl Andersson och Destroyer inte kommer till tals i boken, vilket vore helt naturligt. Det roliga är att Anders Wallner hade då fått det mycket svettigt om öronen och hade fått skriva den ena bortförklaringen efter den andra för det faktum att Prides ”kulturdel” ägnar sig åt moralisering. Vilket är vidrigt mycket värre än om programmet bara bestod av Anna Book och Samatha Fox. (Anders, om du läser det här ser jag fram emot ditt resonemang i frågan.)
Hur som helst är Pride bara ett symtom, inte ett problem. Ett symtom för att gayvärlden i Sverige är en liten ankdamm där det inte finns plats för något annat än mainstream. Marknaden är för liten. Jag är lika ledsen som Bögjävlarna är för att Backroom Matches (som låter mindre bra på skiva, men som är suveräna live) får så lite publik att de är förvisade till lilla scenen strax innan midnatt, eller för att tidningar som Straight och Sylvester inte överlever.
Bögjävlar som bok är klart läsvärd oavsett. Alla texter är smarta (och alla Bögjävlarna ligger högt på min brainfuck-lista), och även om samtalen ibland känns … stylade, så innehåller även de guldkorn. Om jag fortfarande vore inblandad i utbildningen av skolinformatörer för RFSL Stockholm så skulle den bli obligatorisk lektyr på kursen.
Däremot tror jag att Bögjävlar som blogg kommer bidra med mycket mer till gaykulturen i Sverige än boken gör.
(Boken Bögjävlar har ISBN 9173893129)
Andra bloggar om: bögjävlar, stockholm pride, homorelaterat, gaykultur
Klart jag läser… :)
Men däremot har inte så mycket resonemang att ge. Jag kände inte till blockeringen av Destroyer-försäljningen, var inte aktiv 2006 (vare sig inom Pride House eller någon annan del av festivalen). Jag tycker att det låter märkligt.
Ah, jag fick intrycket att du varit aktiv i flera år. Det är klart du inte kan svara för år du inte varit inblandad. Men om Karl Andersson skulle vilja sälja Destroyer på Pride-området idag, är Pride beredda att ställa upp?
(Jag har varit aktiv sedan 2004, tog paus förra året.)
Alla som vill sälja saker på Pride (från t-shirts och godis till dildos och porr) får antingen köpa tältplats i parken eller hyra in sig i Pride House bazaaren (vet inte om de kör en sån i år, de brukar mest sälja saker som är kopplade till programpunkterna) – kolla med pridepark@stockholmpride.org eller pridehouse@stockholmpride.org.
Sommaren 2006: Destroyer var anmäld till Pride House Store enligt konstens alla regler. Det var när jag levererade den som problemen uppstod. Chefen för Pride House fattade beslutet att inte sälja Destroyer eftersom den ”sexualiserar barn” som hon sa. Pridegeneralen Ulrika Westerlund tillkallades. Hon höll med Pride House-chefen men angav som huvudsakligt skäl att inte sälja Destroyer att det skulle vara svårt att ha en produkt som de som arbetade i shoppen inte gillade. Jag skrev en debattartikel i Expressen om händelsen, som Tidningsutgivarna senare citerade i en rapport om censur och yttrandefrihet. För visst är det sensationellt att en gayorganisation tar avstånd från en gaytidning? Som för att göra historien ännu mer extrem hade Pride det året temat mångfald …
Sommaren 2007: Destroyer har kommit ut med fyra nummer och är numera en kvartalstidning med en upplaga på 2000 exemplar. Den säljs på de största gaybokhandlarna i bl a Berlin, Hamburg, Amsterdam och Toronto, och de butikschefer jag haft kontakt med hävdar att Destroyer säljer mest av alla tidningar de har. Läsarna finns över hela världen och de älskar den. I veckan fick jag en donation på hela 1500 euro, och det är inte ens den första i den storleksordningen. En annan läsare skrev att han låg på dödsbädden och har inkluderat mig i sitt testamente. Och allt detta bara för att jag gör en gaytidning där skönhetsidealet inte är en 30-årig man, utan en 15-årig tonårskille.
Jag kan också avslöja att Destroyer anmälts till, undersökts och slutligen godkänts av polisen – med lyckönskningar till och med. Om detta får jag skriva mer vid annat tillfälle, men poängen är solklar: Rättsväsendet och yttrandefrihetsorganisationer som TU har ställt sig bakom Destroyer, liksom samhällsdebattörer som Oscar Swartz och Unni Drougge, som båda medverkat som krönikörer. Moralistiska institutioner som BO och flera nynazistiska organisationer har däremot fördömt Destroyer, eftersom de har en tradition av att fördömma homosexualitet (jo, även BO, fast kanske främst i form av dess motsvarigheter utomlands, t ex USA på 70-talet eller Polen i dag). Det är en skam att hela den svenska gayrörelsen – från organisationer som RFSL och Pride till friare uttryck för gaykultur som P3 Homo, Böglobbyn och Bögjävlar* – har sällat sig till de senare.
Men för att återkomma till det som fick mig att vilja skriva den här kommentaren: Jag kommer inte att höra av mig till Stockholm Pride i år, av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte behöver dem längre. Gaybokhandlarna i Europa har fattat sitt beslut. Det enda självklara egentligen: Att tillhandahålla ett så brett spektrum av gaykultur som möjligt. Och Stockholm Pride har fattat sitt. Om de känner att de behöver ett stycke radikal gaykultur för att få tillbaka lite av den trovärdighet som de förlorade genom att fördömma just ett stycke radikal gaykultur så är de välkomna att höra av sig.
*Bögjävlar är en särskild historia som jag kanske återkommer till. Eller inte.
PS: Svaret är inte direkt riktat till dig, Anders. Se det mer som lite bakgrundsinfo.
Jag ser gärna att du återkommer till Bögjävlar-historien, Karl – jag blev jättenyfiken.
Inte för att jag tror det spelar någon större roll för min kritik, men rent formellt är det nog bäst att jag läser boken först. En vän i Sverige ska ta med den när han kommer på söndag.