Farväl arsle

Jag är just hemkommen från att ha sett ”Farväl Falkenberg”. Om ”Lady in the Water” är favorittippad i kategorin ”Årets sämsta film” så är ”Farväl Falkenberg” klar favorit i kategorin ”Årets mest överskattade”. Visst, fotografin är härlig och greppet annorlunda. Men filmen lämnade mig totalt oberörd. Jag kände ingenting när den var klar. Jag rycktes inte med i berättandet, jag fattade inte vad filmen ville förmedla och jag kunde inte ens uppbåda lite hat för att jag suttit där och slösat bort nästan två timmar. Eller jo förresten, jag kunde uppbåda en hel del hat som riktade sig mot salong 1 på Saga. Det är Stockholms mest obekväma salong. Hur jag än vände och vred på mig så kändes det som om sitsen krympte och blev hårdare för varje minut. Jag satt i biositsarnas motsvarighet till Christine, och den lyckades hela tiden träffa ett ömtåligt ställe på skinkorna hur mycket jag än försökte byta ställning. Det kanske smittade, för jag känner fortfarande att mitt arsle är ömt och träaktigt på samma gång.

Det är synd, för Saga är också en av två biografer i Stockholm som har riktigt trevlig service. Den andra är Astoria i Sickla.

Hur som helst så applåderade ungefär halva publiken när filmen var slut. Det säger mer om hur dålig svensk film generellt sett är, än om hur bra just den här var. Hade det här varit en, säg kanadensisk eller brittisk produktion hade filmrecensenterna skrattat arslet av sig, och då hade jag sluppit få träsmak i mitt.

PS. Den som jämförde den här med ”Fucking Åmål” döms härmed till att se ett Kevin Costner-maraton i salong 1 på Saga. Utan pauser.

Andra bloggar om: farväl falkenberg, film, biografer, saga, biosalonger