Terminal 2F på Charles de Gaulle International Airport är en av åtta terminaler. Enda sättet att ta sig från terminal 2F till de andra terminalerna är transferbuss. Härifrån går alla Air France:s flyg till Storbritannien, Japan och Italien. Härifrån flyger Japan Airlines och Middle East Airlines. I cafeet på nedre plan får du betala 4,40 euro för en flaska Coca-Cola, byggnaden patrulleras av tungt beväpnade vakter och det finns eluttag placerade lite varstans så man kan ladda sin dator eller mobil.
Det är inte grejen med terminal 2F på Charles de Gaulle.
Grejen med terminal 2F på Charles de Gaulle är att de har en jättebutik med tidningar. Ungefär 40 sektioner med tidningar. Mumma för den internationella resenären, så länge hen pratar franska. Det finns nämlingen bara tre och en halv sektion med engelska tidskrifter. Det är grejen med terminal 2F på Charles de Gaulle International [sic!] Airport.
Andra bloggar om: charles de gaulle, paris, flygplatser, det är grejen
(Och det här inlägget är såklart en pastisch på sköna ”Det är grejen!”)
Ha ha. Jag, och antagligen Henric Tiselius också, gillar ”Caché” (som du kallar ”Dolt hot”) och tycker att det var det årets bästa film. På vilket sätt var slutet ett västgötaklimax?
Grejen med Roissy (som du kallar ”Charles de Gaulle”) är överhuvud inte terminal 2 som akkurat suger betänkligt. Grejen med denna flygplats är terminal 1 med sina underbara rulltrappor i genomskinliga rör, de som fanns på omlaget på Alan Parsons platta ”I, Robot.”
Flyplatsen må vara ”International” i ägarnas ögon men man tänker kanske bara på länderna Frankrike, Belgien, Kanada, Algeriet, Schweiz, Kongo und so weiter.
Jag vet inte om jag sov igenom filmen, men jag tyckte att slutet bara kom helt oväntat utan någon som helst upplösning på det hela. Jag gillar smal film, men det här kändes bara som om det skulle vara konstigt för att det är så Konst är.
Problemet med fransmän, har jag fått förklarat för mig, är att de är otroligt rädda för att sticka ut. I Frankrike är det tydligen okej att peka på och garva åt folk på gatan som ser annorlunda ut. Rädslan att göra bort sig är så stor att fransmän sällan vågar prata engelska eftersom det innebär risken att göra bort sig när man pratar ett språk man inte förstår. Istället för att lära sig blir man anhängare av språkprotektionismen och så frodas den.