Straightacting mellan raderna

Jag inte undgå att beundra (och med beundra menar jag ”behöva dubbel uppsättning skämskuddar”) hur presentationen nedan lyckas framstå som Straightacting med versalt S utan att någonstans skriva ordet. Om inte resten av texten tydde på begåvning under genomsnittet så skulle jag säga att det var planerat.

Ärlig/Snygg/Smart/Berest.

Söker nog något annat än de flesta gaykillar på Qx har att erbjuda.

Surprise me!

Fjolliga killar/Bitter bögar gör sig ej besvär….

Har du däremot humor och glimten i ögat….

Det är ingen konst att hitta någon att ”sova med”
men däremot stor konst att hitta honom man har lust att vakna med…

Vid första anblicken är det här enormt roligt, men det är bara en tunn polish som inte lyckas dölja tragiken i att söka bekräftelse och kärlek hos någon man uppenbarligen föraktar. Han kunde i alla fall haft den goda smaken att inte skylta med sitt behov av kärlek så jag kunde hånat honom med gott samvete.

Nå, tur att det finns andra korkade presentationer jag kan skratta åt.

Monstret under sängen och andra nojor

Apropå nojor (för det är nog det Mats menar, snarare än fobier):

De flesta av mina nojor går på något sätt ut på att jag skadar mig. Till exempel vassa hörn på möbler, jag tänker alltid att jag ska snubbla och träffa det där vassa hörnet med struphuvudet, tinningen eller ögat. Äh, det var väl inte så farligt, tänker du nu. Men jag mjukstartar bara …

En annan noja handlar om att slicka på kartongpapper. Sånt där brunt, strävt papper som suger upp hela fukten från tungan. Jag hatar att bara dra med fingrarna på sånt. Jag kan få lite samma känsla av att dra lågkvalitetsservetter ur en sån där servettburk de har på lunchrestauranger.

En tredje noja handlar om (håll i dig nu) duschdraperier. Där jag är instruktör har herromklädninsgrummet en duschkabin som är inbyggd som ett hål i väggen. När jag sätter på duschen bildas något slags luftrörelse som suger draperiet inåt, vilket resulterar i att det täcker min högerfot så tårna befinner sig på andra sidan av sagda draperi. Jag får genast tvångstankar att någon står där med en yxa och ska hugga av dem. Det är lite som reglerna för spelet mellan barn och monstret under sängen: allt som är under täcket (eller innanför duschdraperiet) är off limits för monstret, men sticker minsta tå ut är det okej för monstret att ta det (huvudet är för det mesta undantaget, förutom under vissa, specifika omständigheter).

Den absolut värsta nojan jag har handlar om att bli avsugen av någon som får ett epileptiskt anfall. Under ett sånt anfall kan man få kramper i alla muskler, inklusive käkmusklerna. Hej kastrationsångest! Som bonusinformation kan jag meddela att ungefär var tionde person beräknas få ett epileptiskt anfall någon gång under sitt liv.

Din tur. Vilka är dina favoritnojor?

Andra bloggar om: , ,

Kramkort

Jag ångrar bara sånt jag inte gör.

Som igår, till exempel, när jag kommer in på SATS Hötorget för att träna, och lägger märke till en snygging i Nike Pro Vent-linne (ser man bra ut i ett sånt så är man rätt vältränad). Jag är lite halvstressad: byta om, skriva på papper, handla en Red Kick, ta fram vikter till passet … Medan jag börjar byta om kommer snyggingen in, han är klar med sin träning och ska duscha. Han är snygg utan linnet också. Vi hinner utbyta några förstulna blickar innan han försvinner bort mot duschen.

När jag väl bytt om, skrivit på avtalet, lagt fram vikterna och handlat ska jag bara lägga tillbaka plånboken i skåpet. Snyggingen håller vid det här laget på och klär på sig. Medan jag går ut möts våra blickar, inte lika förstulet den här gången, och vi ler bägge två. Det är nu jag skulle ha vänt om, tagit fram ett Kramkort (Ja, jag VET att namnet är så corny att tillverkarna borde straffknullas med kaktus och grovsalt. Men konceptet är smart, och alternativen man kan kryssa i på baksidan år rått okej.) och gett till honom. Vilket jag kommer på först när passet börjat. När det gäller flörtar är jag ungefär lika snabb som jag är med mina repliker: nånstans mellan ”koala på Valium” och ”förlamad snigel”.

Andra bloggar om: , ,

Lycka

Jag är hopplöst efter. Rexxie visste det redan i juni, Dexo har sett honom live och Oswald har pushat hårt för honom. Jag gillade visserligen ”Relax, take it easy” redan första gången, men det är först idag jag upptäckt hur fantastisk ”Grace Kelly” är. Det är såklart Mika vi pratar om. Har du sett ”Bring it on” där Kirsten Dunst dansar vilt på sin säng med cheerleader-pompoms i händerna? Ge mig ”Grace Kelly” på högsta volym, två pompoms och Kirsten ska få se hur man glad-freakar ut till en låt.

Idag fick jag förresten en enkät från ”Lovefilm” (fortfarande ett genomkackigt namn) där ena frågan var:

Vilken av dessa filmstjärnor skulle du helst vilja få oväntat besök av som tomte på julafton?
– Mikael Persbrandt
– Jake Gyllenhaal
<deletia>

Få se nu. Persbrandt. Gyllenhaal. Hmmm. Äter jag hellre själv än ser mina barn svälta? Svårt med alla dessa val i juletider.

Jag har aldrig …

När man är på, säg, inflyttningsfest och tycker att ”Jag har aldrig …” blir för tråkigt kan man testa följande varianter:

”Jag har aldrig, men skulle vilja …” (testa på bondage)
”Jag har, men vill aldrig igen …” (ha halvkasst sympatisex med en amerikan och få gonorré på alla tre ställena)
”Jag skulle aldrig …” (ha blöjsex)

Ett påstående som dök upp:

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att byta kön.

Jag frågade om det handlade om könsbyte med hormoner och skalpell, eller om ett trollslag à la Askungen där jag blir världens snyggaste brud. I det första fallet tackar jag nej (jag skulle bli en kvinnlig version av Boris Jeltsin) men i det senare fallet så skulle jag överväga det. Större utbud av killar = mer sex. Jag menar, hur mycket får man inte ligga om man ser ut som hon? Till och med jag skulle ha sex med henne.

Olycklig och straightacting?

Jag har just insett att jag är både olycklig och straightacting. Enligt Stockholm City har personerna som mår bäst följande saker:

  • Ett jobb (check)
  • Lång utbildning (nej)
  • Bra lön (nja, efter min löneförhandling)
  • Inflytande på arbetsplatsen (jodå, till viss del)
  • En trygg och kärleksfull partner (nej, Jake vägrar ju fatta att vi är ihop)
  • Gärna många barn (nej)

Två och en halv av sex. Du ser ju. Jag är så olycklig att före detta pandatjejer riskerar att få återfall och skära sig i handlederna för min skull.

I helgen snackade Dexo, jag och T dessutom om listor på vad som är straightacting, och Dexo har nu listan på sin blogg. Jag tror visserligen att PC bara är straightacting om man är Mac-användare från början, å andra sidan är Mac gay på ett sånt där skönt Carson i Fab5-sätt.

Jag kontrar med:

  • (Öppnad) whiskyflaska hemma – check
  • Byter om till mjukisbrallor när jag kommer hem – check
  • Sportstrumpor (tubsockor^2) – check
  • Dead Rising och strategispel på Xbox360 – check
  • Stephen King-böcker i bokhyllan – check
  • Klättring varannan onsdag – check
  • De tio dyraste föremålen i lägenheten är teknikprylar – check
  • Prenumeration på Larson! och Pondus – check
  • Bara garderobsblommor hemma – check
  • Cykel (oflitigt använd) och inlines (ännu mer oflitigt använda) hemma trots platsbrist – check

Jag medger att det ser illa ut, och då har jag inte tagit upp klassiskt macho saker som licens i personlig träning, fallskärmshopparcertifikat och vandrarkängor i Gore Tex. Dexo konstaterade att jag inte ens blir bra som transa, det enda jag kan transa som är en kraftigt dopad kulstöterska från Bulgarien. Jag har inte ens haft sex på länge. Jag skulle kunna vara den sämsta bögen ever, om det inte vore för att halva min filmkollektion består av filmer som ”Mean Girls”, ”Mounlin Rouge” och ”Snygg, sexig, singel”, för att det enda som pryder mina väggar är en almanacka med halvnakna killar, för att jag faktiskt har en autograf av Anna Book (utskriven nån gång -89 eller -90) och för att jag faktiskt hade Madonnas ”Immaculate Collection” på LP-skiva redan som tonåring.

I ett försök att kompensera fyllde jag min önskelista med nattkräm från Dr Brandt, halva ZIRHs hudvårdsserie och en fuktkräm från Decleor. Visste jag vilken färg jag ska ha så skulle jag lagt upp smink också. Det värsta är att jag inte kan bestämma mig för om det är gay eller bara Peter Siepen-metrosexuellt med såna saker på sin önskelista.

Andra saker som är svåra att bestämma på metrosexuellt eller gay-skalan är:

  • Att handla på NK Manlig Depå
  • ”Ansiktsbehandling för honom” på spa
  • Modemedvetenhet (Hej King-redaktionen!)

Okej. Nu ska jag övertala Jake om att vi faktiskt är tillsammans och måste skaffa barn, så jag kan bli lycklig.

Jag är bög, alltså fortsätter jag ljuga

Jag hade hoppats få skriva ”Jag är bög, men behöver inte ljuga” i rubriken den här gången, men så blev det inte.
Bögar kommer även fortsättningsvis inte få ge blod på samma villkor som heterosexuella. Socialstyrelsen fegar backar efter motstånd hos remissinstanserna. Jag har inte läst remiss-svaren från de olika instanserna, så jag vet inte vad de har för invändningar, men har det inte framkommit några nya fakta så handlar det om en reaktionär hållning: vi har diskriminerat dem tills nu, vi kan gott diskriminera dem ett tag till.

Andra bloggar om: , , ,

Lagom ljummet medel

På sista tiden har livet känts lagom. Ljummet. Medel. Jag går runt i något slags bubbla bestående av lika delar av tillfredsställelse och liknöjdhet. Det gör att jag får kramp. Skrivkramp. Umgängeskramp. Tillvarokramp. Jag sover mycket och har svårt att vakna på morgnarna.

Jag har liksom ingenting att berätta, för allt känns så ”Vet du vad so… eller nä, strunt samma” Till och med mitt Hallmarkindex ligger still på en jämn och relativt hög nivå.

Jag går inte runt och känner att allt är tungt och jobbigt. Jag garvar åt saker, till exempel åt Amy Sedaris fantasiska minspel och de underbart egotrippade karaktärerna i serien ”Strangers with candy” (Tack för lånet, Magnus!) som är betydligt mer surrealistisk och absurd än filmen, som i sin tur ju var rolig och bra. Jag uppskattar saker, som till exempel senaste Bond-filmen som fick mig att sitta på helspänn i actionsekvenserna. Bond är snygg för första gången sedan Sean Connery, och han är mörkare och mindre klämkäck än Roger Moore. Hur coola är förresten förtexterna? För att inte tala om Le Parkeur-scenerna i början? (Mer Le Parkeur kan ses i Madonnas video till ”Jump” eller genom att söka efter ”parkeur” på YouTube)

Och så, plötsligt, när jag sitter här och skriver det här inser jag två saker:

Ett: Jag är enormt verbal i min tankeprocess. Jag behöver klä idéer och tankar i ord för att kunna se dem och ta reda på om de är bra eller dåliga. För att hitta nya infallsvinklar. För att komma vidare. Oftast behöver jag göra det med någon jag gillar och har förtroende för, och personen i sin tur behöver mest lyssna. Det visste jag sedan tidigare. Nu inser jag att det funkar nästan lika bra att skriva ner orden.

Två: Det är drivet som saknas. Jävlar, det har tagit 29 år för mig att inse hur målinriktad jag egentligen är. Och hur … inte tomt, men mindre färggrant livet blir när målet väl är uppnått.

I våras blev jag kuggad på en instruktörsutbildning. Jag var för strikt i rörelserna, jag behövde bli mjukare, få mer flow, komma ner utan att bli slapp. Jag slets lite mellan hopp och fötvivlan, kanske var det här inte min grej. Kanske skulle nöja mig med att vara deltagare istället.

Jag gav mig fan på att klara det. Hela hösten har varit ett stort projekt, och vägen dit har varit tuff. Jag fick sluta med vissa saker jag egentligen gillade, jag fick göra saker jag tyckte var mindre roliga och jag fick planera in allt i ett sexdagarsschema som lämnade väldigt lite fritid när det kombinerades med mitt heltidsjobb. Målet var att ta licensen innan årets slut. I början av november fick jag chansen att gå utbildningen en gång till: men var jag redo, två månader innan deadline?

Jag gick utbildningen. Och jag klarade den. Det var just i det ögonblicket som färgerna var som klarast, och kontrasten som skarpast.

Och plötsligt inser jag också varför mitt nuvarande jobb inte ger mig samma kick trots att projektledning borde vara just the thing, framför allt när jag projektlett två succéer på raken: Lojaliteten. Att jobba för ett företag, men vara anställd av ett annat skapar ett identitetslimbo där jag behöver dela min lojalitet mellan två företeelser som inte alltid vill åt samma håll. Ska jag se det som ett brödjobb och skaffa mig fritidsprojekt som tillfredsställer behovet av ett driv?

Nu blev det lite väl mycket ”kära dagbok”. Sorry. Här har du en helt Gris, groda, potato, potato
irrelevant, men rätt söt bild som tröst.

Ännu en anledning att älska sin K800i

Jag tröttnar lätt på teknikprylar, men jag älskar min K800i lika mycket idag som jag gjorde när jag först fick den.

Dels på grund av den trådlösa handsfree (HBH-DS970) jag köpt till. Designen är grymt funktionell i sin design, jag hänger den runt halsen som ett halsband vilket gör att det är helt slut på sladdtrassel. Ljudet i lurarna och i mikrofonen är bättre än i de tidigare Bluetooth-headset jag haft. Den kopplar ihop sig med mobilen automagiskt, har bra batteritid och funkar bra för fjärrstyrning av mobilen. Dess stora nackdelar är
1) att laddaren har en helt annan kontakt än telefonladdaren, vilket gör att jag behöver två olika laddare.
2) mjukvaran i telefonen. Det kan visserligen bero på att min telefon är brandad av Tre, men själva musikspelaren i telefonen lämnar mycket att önska. Väldigt mycket. En konkret sak är att om jag trycker på bakåt-knappen kommer jag till förra låten, inte till början av den jag lyssnar på just nu, vilket ändå får betraktas som ett slags standard. Det hade lätt kunnat lösas genom ett kort och ett långt tryck.

Dels tack vare Gmails mobilklient. Den är helt fantastisk. Lika enkel och snabb som vanliga Gmail. Jag har för första gången på allvar börjat läsa mail via mobilen, även om det har gått tidigare så har jag aldrig upplevt det sm smidigt. För att kolla in mobilklienten surfar du till http://www.gmail.com/app i din mobil. Har du ännu inget Gmail-konto och vill ha ett, maila mig så får du en inbjudan: kazarnowicz snabel-a gmail punkt com.

(Nej, jag är inte sponsrad av Sony Ericsson)

Nu fattas bara klockan från Sony Ericsson/Fossil, och med den svaga dollarn får man en silvermodell för under 2000 spänn, i alla fall enligt de preliminära priserna hos de amerikanska nätbutikerna. (Den svarta modellen, som tyvärr också är blank och ful, finns redan att köpa på The Phone House.)

Andra bloggar om: , , , , ,