En del menar att det inte räcker. Hur mycket formell jämlikhet man än vinner, blir homo inte jämställda så länge som de utgör en minoritet, en ”avvikelse” från normen. Alltså är det själva normen som är problemet. Säger någon att hetero är normalt, antyder han att allt annat inte är det. Det ligger i språkets natur.
– Maciej Zaremba i DN, 18 februari 2008, ”Tyst i klassen”
När det handlar om normer så är inte problemet vad som är normalt. Problemet är att normen aldrig behöver sätta ord på sig själv. Den gör sig osynlig, och syns bara indirekt genom att peka ut samtliga avvikare från den. De som avviker från en norm straffas på olika sätt.
Låt oss ta ett konkret exempel:
Fikarast på ekonomiavdelningen en sensommardag i september. Alla är tillbaka efter semestrarna, och det är mycket prat om vad alla gjorde.
”Vi var mest hemma på landet. Det var ju så fint väder!”, säger Lena, ”Fast sista helgen åkte jag och min man på en romantisk weekend till Rom. Det var superhärligt.”
”Var bodde ni då? Jag funderar på att ta med min flickvän på en romantisk resa nu när vi firar tre år”, säger Anna-Karin.
Tre av personerna skruvar lite olustigt på sig, och tänker i kör ”Måste hon alltid ta upp att hon är lesbisk?”
De säger såklart ingenting, de vet att det inte är politiskt korrekt. Men deras kroppsspråk kommer avslöja att de är obekväma. Den omedvetna kommunikationen kommer straffa Anna-Karin för att hon nämnde sin flickvän. Lena kan nämna sin man till förbannelse och kommer aldrig någonsin att straffas ut.
—
Ett annat exempel, direkt ur verkliga livet. En kompis, vi kan kalla henne M, skulle till gynekolog. M är lesbisk. Hos gynekologen får hon frågor om hon är sexuellt aktiv (som en Duracellkanin). Jaha, använder hon preventivmedel? (av förklarliga skäl är svaret ”nej”). Hon får då frågan om hon planerar att bli gravid (eftersom hon inte använder preventivmedel). ”Aldrig i livet” kan M:s svar sammanfattas med. Följdfrågan från en blir då ”Men du vet hur barn blir till va?” Det, Maciej, är problemet med heteronormen. Det är närmare för en gynekolog till tanken att en 25-årig kvinna inte vet hur man blir gravid, än att hon skulle ha sex med kvinnor.
Alla normer innebär ett problem för avvikarna, men folk tar hänsyn när det syns att du avviker från normen. Om du inte är normalstörd märks det ofta. Om du har en annan hudfärg än grisrosa så märks det ganska tydligt. Är du mycket längre, eller kortare, eller tjockare, eller smalare än normen, så syns det. Du är inte svensk, Maciej, och jag tror att det är få som kritiserar polacker när du är i närheten, eftersom ditt namn avslöjar dig som polack.
Tillhör du en osynlig minoritet kommer du att överraska folk när du väl bryter mot normen. Straffet kan bli hårdare, eftersom du förutom fördomarna ofta får folk att känna sig skyldiga och avslöjade. De kanske just sagt något ofördelaktigt om homosexuella, i tron att alla runtomkring är ”normala”. Du kommer för alltid att behöva komma ut, därför att alla utgår från att alla är ”normala”.
Det är inte att begära för mycket att stat, kommuner och landsting, och alla offentliga institutioner, använder sig av ett neutralt och inkluderande språk. De kanske aldrig ser minoriteten som bryter mot heteronormen, men vi finns där. Det behövs inte så mycket. Ett ”partner” istället för ”flickvän” eller ”fru” när man pratar med en kille. En tanke på att kvinnan i gynekologstolen kanske aldrig blir penetrerad av kukar. Hänsyn till att Lisa som går i fyran har två mammor.
Men det är klart, du fick priset ”Årets berättare” och inte ”Årets faktakollare” eller ”Årets mest pålästa”. Och berätta kan du, frågan är bara vad det är du berättar?
Läs också Henrik Tornbergs tankar om samma artikelserie
Andras blogginlägg om heteronormativitet, dn, maciej zaremba, normer
Tjena!
Du har helt rätt i dina exempel. Jag håller helt med dig där.
Men, jag läste inte alls Zarembas artikel så; dvs. inte med fokus på just ”queer” – utan kanske snarare med tanke på att det är så jävla lätt att skylla ifrån sig på annat när man inte lyckas att själv hålla en standard som utbildningen kräver.
När det gäller att känna sig kränkt hit och dit, så tycker jag att det är ju en livsattityd som är ganska jobbig. Jag reagerar när någon säger något korkat, men letar inte direkt efter det, så att jag kan få känna mig kränkt.
:) Och jag pratar vitt och brett om min man, vad som händer hemma osv. Jag vet inte om de känner att jag hela tiden måste påpeka att jag är gay… men nånstans känner jag att ”jo, det måste jag”! Om inte annat för att balansera upp deras heterosnack :)
Men som sagt, så tolkade jag nu inte artikeln.
Tjingeling!
Jag blir sällan eller aldrig avundsjuk på folk för att de äger saker eller har pengar eller liknande. Men folk som har förmågor av olika slag kan göra mig otroligt avis (dock ej missunnsam). En sån egenskap är att skriva bra. Jag älskar att skriva men tycker själv att jag är ganska medioker på det.
Det är inte du, Micke. Lysande! Som vanligt…
Vilket bra inlägg! Jag är öppet homo på min arbetsplats men ingen har någonsin frågat om hur jag och min man har det eller om min man ska med på firmafesterna. Man tar för givet att jag ska vara tyst om det och acceptera normen av att jag är annorlunda/fel.
Tex frågar jag alltid mina kollegor hur deras respektive har det och liknande saker men blir konsekvent bemött med att dom då frågar mig enkom hur jag har det….
Det är så löjligt.
En dag när en ny kvinna började så sa jag högt ”jag och min man var på bio” var på en låååång tystnad uppkom och den nya kvinnan lämnade fikabordet.
Efteråt fick jag höra att hon var kränkt som kristen över att jag var öppet homosexuell och dessutom hade fräckheten att berätta om min man och en biofilm vi gått på….
Hon hade uttalat till min chef att hon var chockad och inte trodde att vår arbetsplats var ett ”Gay ställe” som om vi inte skulle kunna få finnas och jobba var som helst….
Hahahahahah Björn!
Det var ju skitkul!
Stackars kvinna, jobba på ett ”gay ställe” :D :D
Hon skulle inte stå ut fem minuter hos oss :D
Allvarligt talat – som tur är, har jag inte stött på de långa tystnaderna… och skulle jag höra talas om det efteråt sådär, skulle jag nog tycka att det var mer hennes problem, inte mitt.
En gång blev jag (på min förra arbetsplats) ombedd att inte skriva dagbok (det här var på Qruisern) för att eleverna kunde läsa detta (om de själva registrerade sig som medlemmar, då…). Det var bara att le och säga att det inte var något som arbetsplatsen skulle lägga sig i. Jag kände mig inte kränkt, men jag anpassade mig inte heller till någon slags normalitets-norm.
Joca: Jag håller helt med om att kränkt-kulturen gått för långt i Sverige. Som Tor Billgren säger, det är några lata och bekväma personer som använder ett skyddsnät för egen vinning. Men jag blir alltid lätt störd när en vit, medelålders, heterosexuell man säger att ”men öh, vi är ju bara typ normala, det fattar ni väl”
Det är synd, för kränkt-kulturen _måste_ tas itu med, Zaremba har öppet mål men fumlar bort bollen.
Aronson: Tack! Jag blir jätteglad att du säger det.
Björn: Det är galet, och det är just sånt som Zaremba skulle behöva råka ut för. Hade han gjort lite research om varför man pekar ut heteronormen så hade han aldrig uttryckt sig så banalt som han gjorde.
Den första artikeln i serien var bra, om än väldigt undertryckt sarkastisk (iofs givet med tanke på ämnet) och lätt att sympatisera med. Kränkningskulturen gör ju de lagar som instiftats för att – i det aktuella fallet – studenter inte ska vara rättslösa inför auktoriteter helt värdelösa. Du kan inte ropa varg hur länge som helst innan möjligheten försvinner. Det gör mig skitförbannad.
Artiklarna om queer har varit pinsamma. Hur jävla svårt ska det vara för en normalbegåvad vuxen människa att förstå vad normer är och hur de fungerar?
Som bi försöker jag annars göra min del för att irritera genom att konsekvent använda ”partner”. Heterosexuella är fullkomligt besatta av att hänvisa till sin heterosexualitet, det är alltid roligt att bryta av lite.
Jag tjusas av tanken på det normlösa samhället som jag uppfattar att du drömmer om. Hur ska man göra för att folk inte ska fortsätta att hitta gemensamma nämnare och skapa kulturer som exkluderar andra? Hur möjliggör man den totala gemenskapen, inkluderingen?
Jag är nyfiken!
Varför skulle ”heterosexuella” vara en enda stor hjärndöd, jämntjock mobbgrupp, utan någon som helst förmåga att ’think outside the box’? All slags indroktrinering är skadlig, men människor är sammansatta och går man in på människor märker man att dom flesta har många grå zoner i sina värdegrunder. Hotet mot debatten för/mot Zaremba är avsaknaden av dialog. Om jag kränker någon, oavsett vem, och denne på förhand vägrar ta i mig med tång (förslagsvis på grund av förutbestämda åsiktssystem) då tänker jag inte bry mig om att ta till mig av någon kritik. Come together, liksom.
Åsa: Jag tycker att Zaremba är en pompös skitstövel, och arketypen för den polsk-katolska heliga översittaren. Det är synd att han ska ta sig an ett ämne som är så viktigt, för just det här med kränkthet är ett problem. Men han är för kränkthet vad Per Ström är för jämställdhet: en fiende i vänskrud. Jag tycker att Aftonbladet Kultur på ett fantastiskt sätt pekar på hur Zaremba är naken.
Axel: du tillskriver mig saker jag inte har sagt. Men hur som helst, språket är ett av de verktyg vi har för att uttrycka saker och genom att bruka språket på ett annat sätt, förändrar vi också oss själva och dem runt oss.
Om en kultur inte har ett ord för ”rosa” (vilket många kulturer inte har) så kan ingenting vara rosa.
Det är inte så jobbigt att vara inkluderande i sitt språk. Det kräver träning, och lite vilja, men det är inte svårt.
Fredrik: jag förstår ärligt talat inte exakt vilken ståndpunkt du försöker förmedla. För att förtydliga: det är inte bara heterosexuella som är heteronormativa. Alla är heteronormativa. Jag är lika god kålsupare som alla andra i det fallet, och tänker ”par” när jag ser en kille och en tjej – utan att tänka på att precis så kan jag och M (tjejkompis) uppfattas när vi går på stan.
Jag tyckte att Zarembas serie var bra. Jag läste den med fokus på fenomenet att folk nuförtiden verkar vara så lättkränkta. Om minsta småsak är en kränkning, så riskerar man att verkliga kränkningar inte tas på allvar. Det är ett reellt bekymmer.
Annars så är det rätt intressant att se kommentarerna om hur viktigt det är att på arbetsplatsen få hävda normen av att vara del av ett par – straight eller gay. Utan en tanke på hur det känns för dem som inte lever i ett parförhållande. Alla lever faktiskt inte ensamma frivilligt. Det kan vara stort lidande förknippat med att vara singel och också resultatet av en tidigare svår kränkning. Och då menar jag Kränkning.
Jag lämnade en arbetsplats där jag inte var socialt accepterad eftersom jag var singel. Kollegorna där hade struntat fullständigt i om jag hade kommit dragande med en flickvän eller pojkvän, bara jag hade varit normal och del av ett par. Så jag brukade balansera allt parhävdande med att prata om intressantare företeelser än om det kurrade i magen på någons respektive under semestern. På familjedagar på jobbet tar jag med mig någon tjej- eller killkompis, straight eller gay, med förlovningsring (jag har ingen) eller utan eller någon av mina äldre vänner som behöver komma ut från ålderdomshemmet. Jag vet att det frustrerar de parnormativa, som vill definiera mig och begränsa vem man får ta med sig till någon man ligger med (eller låg med de första x antal åren av förhållandet).
Avslutningsvis kan jag tillägga att jag faktiskt har jobbat med ”Lena” :-) och nej, hon kunde inte nämna sin man till förbannelse utan att straffas ut. Det var ingen som orkade höra hennes urtrista historier om hennes man och barn, inte ens de mest parrabiata. Min bransch är liten, alla känner alla och ”Lena” har gjort sig känd som den sociala döden för ett företag pga sitt begränsade ”man och barnpratande”.