Jag tränar medvetet på att vara zen. Framför allt handlar det om att inte irritera mig på saker jag inte kan kontrollera, att istället låta det passera och känna lugn. Som till exempel när hyllan med alla mina finglas åker i golvet och jag får kristallsplitter ända upp i sängen. Eller när jag tappar min nästan fulla flaska med rakolja i handfatet och får spendera fyrahundra spänn på en ny.
Det funkar. Inte varje gång, men det blir sakta bättre och bättre. Det är en häftig känsla att kunna aktivt välja om jag ska låta något irritera mig eller inte.
Vissa saker får jag jobba med mer än andra. En sak som jag ännu inte lärt mig att hantera är Goda Människor. (Det här är också första delen i dattningen ”Saker jag inte tänker ge en chans” från Opassande)
Jag kräker när Anton Abele öppnar munnen. Och då har jag aldrig hört killen snacka. Ja, det är jävligt tragiskt när en sextonåring blir dödad oavsett om det händer på Kungsholmen eller i Rinkeby (men det får lite mer uppmärksamhet om man är bekant med knugen & co). Men, för att uttycka mig i kidsens termer: OMG WTF LOLZORS?!?! ”Bevara oss från gatuvåldet” är kanske den mest pinsamma Facebook-gruppen ever. Jag går hellre med i ”Vi som tänder på förnedringsbajssex och Dressmann-kläder”, för då slipper jag i alla fall skämmas. (Skojar bara, jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag sågs i något från Dressmann).
Det är samma lämmeltåg av amatörflagellanter som kröp upp på korset när Bobby Äikiä blev dödad. Då hette en av förgrundsfigurerna Vendettanbettan, nu heter han Anton Abele. Nästa gång en tragisk händelse inträffar kommer en ny Drottninggråterska träda fram och leda lidandet.
Jag hatar när folk fläker ut sin Godhet och vill bli sedda och bekräftade som den bästa Gråterskan, oavsett om det handlar om att gå med i en manifestation mot gatuvåld (HALLÅ? Vem fan är FÖR gatuvåld?), korsade säkerhetsnålar mot mord (eh?) eller ”Stoppa barnporren på internet!”-texter på nätcommunities.
De vidrigaste av alla vidriga Goda Gråterskor är alla som skickat in foton till Actionaid. Jag tror säkert att alla svältande människors lidande lindras enormt av att Kreti Pletisson fotograferat sig med en tallrik med texten ”MAT TILL ALLA!”.
Det är såna här saker som påminner mig om att hälften av jordens befolkning faktiskt befinner sig under begåvningsgenomsnittet. (Jag är dock osäker på Johan Sahlman från Östersund som skrev ”Äta bör man, annars dör man!” på sin tallrik på Actionaid. Smart och rolig eller misslyckad by-pass i hjärnan?)
Andra bloggar om: anton abele, gatuvåldet, godhet, actionaid
Förlåt! Lovar att jag ska försöka vara mer ond! Jag älskar att missförstås.
”Grabbar! Jag har hört att fett med folk har skrivit på en protestlista mot gatuvåld!”
”Åfan. Då går vi hem till Kalle och dricker te istället.”
”Ja, jag har aldrig varit mycket för det här med gatuvåld ändå.”
*instämmande mummel*
Det är faktiskt rätt förskräckligt att det bara är 70k (eller vad det nu är) som är emot gatuvåld…
”(Jag är dock osäker på Johan Sahlman från Östersund som skrev “Äta bör man, annars dör man!” på sin tallrik på Actionaid.”
omg det bästa jag hört på minst två veckor. You gotta LÖVE pöbeln!
Fast jag älskar Pojkfröken mer än jag älskar Pöbeln.
haha! Det är sant. Hemska tanke. Gråterskorna anser ju ofta att ”den som inte är med mig, är mot mig”. Då förstår jag att de måste marschera mot våldet.
… fast det är ju bara det ”meningslösa” våldet, såklart. Vilket våld är meningsfullt?
Det handlar inte om God vs Ond. Det handlar om huruvida man gör något meningsfullt eller inte. Vari ligger ens symboliken i att marschera mot våld? På vilket sätt stävjas våld av att 70 000 personer är med i en Facebook-grupp?
Hade det handlat om att uppmuntra folk att ”visa civilkurage”, då hade man i alla fall haft en plan. Gjort något.
Bristen på civilkurage är ett större problem än våldet.
Mmm. Mycket Don Quijote över det hela. Om det ändå fanns någon som marscherade FÖR gatuvåldet, då hade jag fattat. Men det här är som att marschera ”för mänskligheten”.
Tebjudning till förmån för mänskligheten. Nästan så jag ska testa det som ett projekt och se hur många som går på generiskt dravel om att ”främja mänskligheten” och ”kräva mänskliga rättigheter åt alla”.
Spontant kommer jag att tänka på när Hassan-gänget ringde upp Föräldrar Mot Narkotika, hävdade att de repressenterade Föräldrar För Narkotika och ville bjuda in till debatt. :D
Nå, innan vi friterar Anton Abele skall vi kanske komma ihåg att han är ett barn. Och troligen inte det enda barn som är mer melodramatiskt vid 16 än vid 30+.
Jag var med och letade efter Bobby när han hade försvunnit vid ett köpcentrum, som det hette innan sanningen kom fram. Jag undrar var alla dessa människor som grät, skrev på listor mm fanns då? Det var bara folk från Polisen och Försvarsmakten ute och gick. Var fanns de när han var i livet?
Sverige behöver inte såna här fackeltåg och annat nättjafs, vi behöver civilkurage. Två människor som stoppar en misshandel är bättre än 70.000 i en grupp på Nylleboken. Men det första kräver ju något, det gör inte det andra så jag antar att minsta motståndets lag gäller.
Jag kommer att tänka på en vits från Not the nine o’clock news (?):
”We are fighting to stop the senseless violence in the streets!”
”How?”
”Well, we’re going to put some sense into it.”