Roger: Now, now, now, what’s wrong, come on?
Phoebe: OK. It’s, I mean, it’s nothing, I’m fine. It’s just, er, it’s my friends. They, they have a liking problem with you. In that, er, they don’t.
Roger: Oh. They don’t.
[…]
Roger: Well, I’m not, I’m not at all surprised they feel that way.Phoebe: You’re not? See, that’s why you’re so great!
Roger: Actually, it’s, it’s quite, you know, typical behaviour when you have this kind of dysfunctional group dynamic. You know, this kind of, co-dependent, emotionally stunted, sitting in your stupid coffee house, with your stupid big cups, which I’m sorry, might as well have nipples on them, and you’re all, like, ”Oh, define me! Define me! Love me! I need love!”
– Friends, S01E13, ”The one with the boobies”
Jag döper det härmed till Strandbergs Syndrom, tillståndet när självkänslan är som solsvedd hud, och all kritik är örfilar. När varje diss eller kritisk kommentar är en blydank i vågskålen, och de positiva kommentarerna väger kolibridun i motvikt. När det inte spelar någon roll hur högt hyllningskören sjunger, för de giftiga viskningarna är det man hör.
Så fort en Strandbergsdrabbad hamnar i en situation där prestationen bedöms, där det inte finns något facit som kan användas för att sätta prydliga bockar eller kryss i kanten, sätter symptomen in. Kreativa yrken eller hobbies är för svårt Strandbergsdrabbade ungefär vad ”solbada” är för albinos. Att dejta (”Hej, kan du bedöma mig som potentiellt pojkvänsmaterial, tack?”) är som att smörja in sig med saltsyra inför solbadet.
Andra symtom på Strandbergs Syndrom: over-achiever, lätt för verklighetsflykt (tevespel, någon?), prestationsångest, kill your darlings stavat ”genocide”.
Som vän eller anhörig till en person med Strandbergs är det lätt att alltid bejaka och berömma den drabbade för att undvika att utlösa symtomen. Det är ett grymt beteende, i längden leder det bara till att syndromet förvärras.
Min Strandbergs gör mig lätt bipolär. Min logiska sida inser exakt hur intetsägande jag måste vara för att bli älskad av alla, medan den andra kräks på kritiken och äter sen upp den bara för att återigen kräkas upp den i en oändlig slinga. I praktiken kan det se ut så här: för fem år sen lärde jag mig ordet ”pekoral” när jag fick det som kommentar på en grej jag skrivit. Där fanns fjorton andra positiva kommentarer, och överlag fick grejen betyg över medel, men den enda kommentar jag minns ordagrant är den med pekoralet.
Det har hänt mycket på de fem åren. Sakta men säkert blir min Strandbergs bättre. Idag måste jag få hård (eller elak) kritik på något som är viktigt för mig för att symtomen ska utlösas. Jag hade aldrig kunnat göra de här framstegen på egen hand. Jag vill tacka mina vänner för att de är ärliga och inte bara bejakande, min mamma för min uppväxt som gjort mig till en reflekterande person och Gud för att hen inte finns.
(Det här har legat som ett utkast ända sedan Mats Strandberg, som också fått låna ut sitt namn till syndromet, släppte sin första bok och sedan nojade över varje kritiker som var minsta negativ i sin recension. Att jag irriterade mig så mycket över den sidan hos honom säger mer om mig än om Mats.)
Andra bloggar om: strandbergs syndrom, bekräftelse, kritik, självkänsla
Åh, jag älskar ditt namn på det här syndromet. Klockrent!
…själv lider jag inte av det. Alls.
Att blogga är ett utmärkt sätt att den hårda vägen lära sig att leva med sitt Strandbergs Syndrom.
Hmmm … det hela känns lite för bekant för att det skall vara helt behagligt. Lägg till att den drabbade, omomgivningen hanterar Strandbergs genom att alltid, i alla lägen klappa medhårs och berömma, utvecklar svår misstänksamhet mot klappar och beröm (”Äh, det säger x bara för att han/hon/den/det/de känner att de måste vara snäll/a/ mot en patetisk varelse …” osv.). :P
Kan tillägga att syndromet gör det rätt svårt att söka jobb. Man riskerar ju faktiskt att inte få jobbet man sökt, och det är ju samma sak som ”Sorry grabben, du är värdelös”.
Fast som vanligt är bästa boten att utsätta sig för så mycket verklighet man pallar och lite till. Att inse att det finns rätt gott om folk som är både okunniga och rätt korkade men ändå fullt kapabla att sköta sina jobb, leva i förhållanden, dejta och så vidare och göra det bra. Om de kan, varför inte jag, liksom.
Jag har inte hört något från Mats om det. Han kanske inte har läst det. Eller så vet han inte vad han ska säga om saken.
Ja, allt jag gör där jag utsätter mig för bedöming gör att det blir lättare att leva med min Strandbergs. Som gruppträningsinstruktör är min värsta mardröm att folk går ut från passet för att de hatar det. Det har hänt, och jäklar vad jag får jobba på att fokusera på dem som är kvar och gillar’t istället för på den som lämnat passet.
Exakt! Jag vet precis vilka vänner jag kan lita på i det avseendet, och det är just därför de är vänner och inte bara kompisar.
Jag håller med. Anställningsintervjuer är vidrigt när man har Strandbergs. Jobbsökning är nog så jobbigt, men just under intervjun kommer klimaxet.