Det är bara fjorton dagar kvar tills många ger löftet att komma i form inför Beach 2011. Gymmen kommer att fyllas till brädden under januari och februari och Arla kommer sälja Keso som aldrig förr (januari är tydligen den månad som Arla säljer mest Keso, som är en fettsnål proteinkälla).
Jag tänkte dela med mig av mina reflektioner och de fallgropar jag (fortfarande) faller i, de jag undvikit och hur jag gör det.
En av fallgroparna föll jag nästan i i torsdags kväll och blev påmind om en regel jag följer: att införa samma policy för mig själv som stater har mot terrorister: förhandla aldrig. Har jag lovat mig själv att träna så gör jag det, punkt.
Jag hade varit iväg i Toronto och inte tränat på över en vecka. Torsdagskvällar har jag normalt dubbelpass, Bodycombat följt av Bodypump men den här veckan börjar julschemat vilket innebär bara Bodypump på torsdagar. Jag hade bestämt mig för att stanna och köra Bodycombat själv för att inte tappa konditionen. Att köra dubbelpass är vidrigt de första gångerna, men när jag väl vant kroppen vid det funkar det utmärkt. Det accelererar träningen, blir mer effektivt eftersom jag ändå är på gymmet och som en bonus känns entimmespassen korta.
Som alltid när jag varit borta en vecka från träningen – framför allt när jag varit hyfsat inaktiv – så kändes första passet tungt. Benen skakade redan i rygglåten på Bodypumpen, och i slutet på axellåten skakade armarna helt okontrollerat. Efter passet stod jag helt slutkörd med Bodycombat-skivan i handen och tänkte ”shit vad trött jag är. Jag körde jävligt hårt under Bodypump-passet, och det var ju första passet på en vecka. Det borde räcka … och armarna känns som bly, det kommer ändå inte bli lika effektivt.”
Den fällan kan jag bara undvika när jag är medveten om att den finns där. Så fort jag kände igen förhandlingstanken så fanns bara en sak att göra: stoppa in skivan och börja, hur tungt det än kändes. Och det gick. Halvvägs in i andra låten hade jag glömt att det var jobbigt, och framåt låt 5 var jag taggad. Det som hade kunnat bli lite skamsen besvikelse över att jag lät mig själv förhandla bort ett träningspass blev istället tillfredsställelse över att jag orkat och gjort det jag föresatt mig.
Regel: jag förhandlar aldrig med mig själv om träning samma dag. Det är ett löfte som jag gett mig själv. Ett knep när förhandlingstankarna kommer är att tänka: hade jag förhandlat bort det om jag lovat min bästa kompis att träna med henom?
Känns det inte lite fjantigt att man måste klä sig som en fjortis på bodyjampass? Kepsen på sned, stora pölsiga byxor istället för shorts, etc.
Det är nog en smakfråga. Jag är nyfiken på att höra hur du tycker att instruktören borde vara klädd? Också relevant är om du har varit på ett Bodyjam-pass, eftersom det är en rätt egen träningsform.
Shorts och t-shirt borde ju vara det bästa. Lättast att röra sig, bäst vädring, inte så varmt, osv.
Brukar du ha kepsen på sned som en dansare i en hip hop-video från 1989 vid andra tillfällen än bodyjampass?
Jag tolkar det som att du aldrig har kört Bodyjam.
Du försöker klä din subjektiva åsikt att klädseln inte är snygg i något slags objektiva argument. Det vore ärligare att bara säga ”Jag tycker inte att det är snyggt”, eftersom du har fel i dina övriga antaganden.
Fast då skulle det ju öppna för att jag skulle säga: tack för din åsikt, men jag förstår inte varför jag öht ska bry mig om den.
Ja, det är lättare att argumentera när man först berättar vad den andra personen säger och sen argumenterar mot det man nyss precis sa. :)
Min åsikt (som är just det: bara min åsikt) är att det ser ut som att du har spökat ut dig i någon slags utstyrsel som jag tror att du normalt inte skulle ha på dig ute på stan och som inte heller är vidare optimerad för träning. Det är dock den utstyrsel som oskrivna lagar säger att man ska ha på sig om man är proffs på bodyjam. Kepsen på sned, Adidas Superstar II som är sneakers och inte träningsskor, pölsiga kläder som är för varma för ett hårt träningspass inomhus, osv.
Men det är helt okej att du väljer att köra på den stereotypiska bodyjamstilen. Jag försöker inte få dig att börja köra bodyjam i ett linne, ett par tunna shorts och ett par Adidas Stabil. Personligen tycker jag att denna bodyjamstil är lika löjlig som de tjejer som tränar på SATS Odenplan och sminkar sig en timme innan de sätter sin fot i gymmet.
Men det är som sagt bara min åsikt och som du påpekar står det dig helt fritt att inte bry dig om den. Och eftersom du har ett kommentarsfält står det mig helt fritt att uttrycka den. Isn’t internet great?
… och jag vill bara lägga till att jag gillar bloggen och tycker att du verkar vara en hyvens kille. Jag vill inte sprida negativa vibbar här. Jag ville bara påpeka att jag tycker att bodyjamstilen är löjlig, speciellt med kepsen på sned.
Keep up the good work!
Jag fattar din poäng. Och jag håller med om att det är en kostym som jag drar på mig, lite granna som en skådespelare som ska upp på scen. Man kan säga att det finns alltid ett inslag av show i gruppträningsinstruerandet. Det inslaget är starkare i Les Mills koncept (eller i förkoreograferade koncept, om man så vill). Det finns riktlinjer att man ska klä sig på ett sätt som passar träningsstilen. Bodypump ska helst vara t-shirt/linne och shorts. Där får man inte ha baggy byxor t ex (knäna ska synas). Jag skulle inte gå klädd som jag gör i Bodyjam nån anann gång, men detsamma gäller å andra sidan för de kläder jag har när jag kör Bodycombat eller Bodypump. Gymmet är en kontext där jag har andra preferenser. För att ytterligare belysa just kontexten: i kontexten ”gym” tycker jag till exempel att E-Types musik är bra. Jag har inga problem att vara en teaterapa i kontexten ”gruppträningssal”, men i övrigt tror jag att få skulle klassa mig som teaterapa.
Och tack för komplimangen om bloggen (:
”Så fort jag kände igen förhandlingstanken så fanns bara en sak att göra: stoppa in skivan och börja.”
KBT Rules!
I believe Micke! Totally the right attitude. Once you’ve pushed yourself through the doors and changing rooms. Channel some religious music (fyi gaga) and let the magic happen