Okej, barnkören är lite läskig, men lillkillen är tillräckligt cool för att väga upp det. Trots relativt högt Hallmarkindex fick jag en klump i halsen.
Andra bloggar om: homorelaterat, adoption, två pappor
8 reaktioner till “Två äkta pappor”
Kommentarer inaktiverade.
Mitt Hallmarkindex är så i botten att jag nästan börjar gråta för att jag INTE fick tårar i ögonen eller blev berörd av ungen… Är det fel på mig?
Mitt Hallmarkindex är så i botten att jag nästan börjar gråta för att jag INTE fick tårar i ögonen eller blev berörd av ungen… Är det fel på mig?
Oswald: det kanske bara är jag som är svältfödd på grejer som bekräftar homosexuella i vardagssituationer. Jag menar, ta bara min Brokeback Mountain-upplevelse. Jag behöver nog röra mig mer i gayvärlden, helt enkelt :-)
Oswald: det kanske bara är jag som är svältfödd på grejer som bekräftar homosexuella i vardagssituationer. Jag menar, ta bara min Brokeback Mountain-upplevelse. Jag behöver nog röra mig mer i gayvärlden, helt enkelt :-)
Kanske…fast jag är precis som du i det fallet…så det förklarar egentligen inte mitt stenhjärta vad gäller ungen. ;)
Misstänker att jag har någon form av inbyggt avsky för sådana där talangjakter/melodifestivaler för lillgamla barn som gör att skölden åker på och jag känner nada.
Kanske…fast jag är precis som du i det fallet…så det förklarar egentligen inte mitt stenhjärta vad gäller ungen. ;)
Misstänker att jag har någon form av inbyggt avsky för sådana där talangjakter/melodifestivaler för lillgamla barn som gör att skölden åker på och jag känner nada.
Du är alldeles för blödig, Micke.
Precis som Oswald kände jag inte något speciellt. Mer än att det var gulligt och modigt av killen att sjunga den sången…
=)
Du är alldeles för blödig, Micke.
Precis som Oswald kände jag inte något speciellt. Mer än att det var gulligt och modigt av killen att sjunga den sången…
=)