Jag är hemma igen. Inte så jetlaggad, heller. Trodde jag, tills jag vaknade klockan 07.02 igår morse, efter fyra timmars sömn.
Kände mig sönder, trasig inuti. Sömnbrist, separationsångest, vardagens tomhet. Spädde på med ett utbrott av ortorexi light när jag konstaterade att jag lagt på mig lite mer hull än jag först trodde under semestern. Konstigt, med tanke på att dieten bestod av omelett-bacon-och-shortstack-med-lönnsirap-frukost och Carl Jr:s Six Dollar Bacon Guacamole Burger-lunch, allt nedsköjt med färskpressad apelsinjuice eller magaritas (frozen, with salt, please!)
I lördags träffade jag Wille på Mälarpaviljongen, vilket gjorde mig glad. Jag konstaterade också att människorna i Stockholm verkligen reagerar annorlunda jämfört med Kalifornien-borna när jag försökte le och få ögonkontakt med människor jag passerade. Vilket gjorde mig ledsen.
Spenderade hela söndagen i ångestkoma men lyckades trots det städa. Försökte med eskapism, men ”Hackers” gjorde inget bättre och ”Ghost in the Shell” drämde till med lite existensiell ångest. Om jag inte mått så jäkla dåligt så hade jag skrattat åt att mitt liv verkade bestå av kosmiska ”Happy Meals” med ångest som medföljande leksak. ”Collect them all! Play with them separately or combine them into one super giant mega-angst!”. Slocknade runt niosnåret, och jag tror att tröttheten var lika delar jetlag och verklighetsflykt. Sömn är också eskapism.
I morse kändes det bättre. Jag vaknade efter en niotimmarssömn som innehållit massor där hundar var en del av historien. Jag är ett psykoterapeutiskt smörgåsbord. Jag kanske kan bli professionellt studieobjekt vid någon psykoterapeututbildning?
Stackare. Det där med leende och ögonkontakt känns typiskt. Det räcker med att åka till Göteborg (för att inte tala om London) för att förstå att det katatoniska onåbara tillstånd som Stockholmare hannar i när de t.ex. åker tunnelbana inte är ett beteende med global spridning.
(Och på landet vinkar vi ju åt allt och alla för att det är så jäkla spännande när en ny bil som vi inte sett förut kommer farandes på grusvägen.)
Ångestkoma! Eskapism! Och sömn-eskapism till på köpet. Existentiell ångest!! Ojoj. Bra att det kändes bättre sen iallafall. Livet ÄR hårt. :/
Stackare. Det där med leende och ögonkontakt känns typiskt. Det räcker med att åka till Göteborg (för att inte tala om London) för att förstå att det katatoniska onåbara tillstånd som Stockholmare hannar i när de t.ex. åker tunnelbana inte är ett beteende med global spridning.
(Och på landet vinkar vi ju åt allt och alla för att det är så jäkla spännande när en ny bil som vi inte sett förut kommer farandes på grusvägen.)
Ångestkoma! Eskapism! Och sömn-eskapism till på köpet. Existentiell ångest!! Ojoj. Bra att det kändes bättre sen iallafall. Livet ÄR hårt. :/