X på Twitter i november: ”Det är så jävla kallt i Sverige på vintern!”
X på Twitter i maj: ”Det är så jävla varmt, jag orkar inte!”
Vem X egentligen är spelar ingen roll. X lyckas symbolisera gnällspiken som finns i dig, mig, arbetskamraten, grannen och kompisen. Gnällandet är enkelt och bekvämt, det ger oss något att samlas kring och att prata om. Lite gnäll kan vara kul, men märker vi när lite lagom jag-har-inte-fått-kaffe-än-negg övergår i Lyckliga Kompisarnas hit ”Allting är skit”?
Jag tror att många fastnar i neggoträsket, inklusive mig själv. Det är klart att det finns människor som har rätt att negga. Livet är inte rättvist, och vissa människor drabbas av mångdubbelt fler motgångar än de statistiskt sett borde; en av föräldrarna dör i förtid samtidigt som man blir arbetslös och ena barnet får cancer och partnern lämnar en. Dessa personer neggar dock sällan, de har fullt upp med att hantera sin sammandrabbning med livet.
Eller, för att uttrycka det i min favorittyp av diagram:
Igår gick jag på Götgatan och såg ett studentflak på avstånd. Plötsligt kom jag på mig själv med att tänka ”åh fuck – studentflak. Orka. Jävla idioter som spelar hög musik och blir fulla på flak. Hoppas ni trillar av och bryter båtbenet allihop.”
Jag tror att vi väljer väldigt mycket av vår syn på livet. Jag kunde där och då välja att störa mig på det, rycka på axlarna eller bejaka det. Vilket känns mest konstruktivt? Faktum är att jag, när jag tänkte efter, hellre tolererade. Så länge de inte kör studentflaken utanför mitt sovrumsfönster på natten så kan jag hantera det. Det minsta jag kan göra är tolerera det, om inte annat så för min egen mentala hälsa. Att gå runt och vara småsur på saker jag ändå inte kan påverka känns som ett bra sätt att förkorta livet.
Men jag vill ta det ett steg längre: jag vill bli ännu bättre på att bejaka. När jag nyligen var i USA aktualiserades en generalisering jag håller för sann: amerikaner är generellt bättre på att bejaka andra människor än vad vi svenskar är. Tänk dig att en kille endast iklädd kalsonger och högklackade skor skulle dansa poledance i Stockholms tunnelbana. Vad skulle reaktionen bli? Jag sätter pengar på att den inte skulle bli så här:
Min utmaning är alltså att under hela juni bejaka allt sånt som folk gör för att ha kul eller trevligt, eller för att visa hur annorlunda de är och som inte direkt påverkar mina val och min frihet att göra som jag vill. Det ska bli ett intressant experiment som jag tror kommer att göra mig till en ännu gladare och trevligare människa. Hakar du på?
Om du gör det och har Twitter eller blogg: hjälp till att inspirera andra genom att berätta vad du bejakat istället för att negga. Hashtaggen #bejaka känns självklar. Bloggar du och länkar hit (eller skickar länken till mig) så sammanställer jag historierna.
PS. Saker som är undantagna: personer var inkompetens i vilket yrke de än må ha, drabbar mig och personer som spelar dragspel eller fiol på tunnelbanan. Men här kommer jag, istället för att negga tyst, knyta näven i fickan och vara småsur, ta upp det med dem direkt.