Etikett: personlig utveckling

Jag programmerar om min autopilot

Sorgsenheten och vemodet över mr. O klingar så sakteliga av. Istället känner jag mig mer och mer som pojken på den här bilden:

Det som händer med mig är kanske det viktigaste som hänt i mitt vuxna liv. Jag tror inte att det finns en mening med livet, eller ett förutbestämt öde. Det finns bara tillfälligheter, och konsekvenser av våra medvetna och omedvetna val.

Det mesta vi gör i livet sker på autopilot. Autopiloten i sin tur styrs till stor del av känslor, men det beteende autopiloten väljer har inget med konstruktiva effekter att göra. Autopiloten vill minimera smärta och maximera njutning.

Fram till nu har jag till stor del undvikit att titta på hur min autopilot styrt mig, och vad som fick autopiloten att agera så. Nu har jag börat se det, och varje gång jag hittar något jag inte gillar att autopiloten gör så försöker jag hitta sätt att programmera om den.

Jag minns inte när jag började undvika mig själv, men jag vet att det var i samband med att jag utvecklade en starkt extrovert sida.

Sedan dess har det sakta men säkert accelererat. Jag multitaskar allt. Varje stund som jag möjligen kunnat spendera med att se på mig själv, som när jag äter ensam eller åker tunnelbana, har istället spenderts med teve, tidningar, böcker, telefon, surfande och tusen andra småsaker. Fokus ligger alltid på något annat än mig själv. Till och med när jag borstar tänderna så tittar jag på teve eller läser (!).

Inte konstigt att jag byggt upp en självkänsla baserad på prestation. Autopiloten har fått tydliga instruktioner. Prestera. Var extrovert. Ta kommandot. Folk kommer att gilla dig. När alla gillar dig är du sjukt mycket värd. Ända tills någon ogillar dig. Ända tills du hamnar i en situation du inte kan prestera dig ur, eller en relation du inte kan prestera dig in i. Problemet är att autopiloten inte kan göra någon konsekvensanalys, och hittar skyddsbeteenden för att minimera smärtan av att inte duga.

Jag minns inte om jag någonsin ställde mig frågan ”Vem är jag?” när jag var tonåring. Det borde jag ha gjort, för mig hör den frågan tonåren till. Ändå är det, näst efter ”Jag undrar vad som ligger bakom den här känslan jag har?”, den vanligaste frågan som gått genom mitt huvud den sista tiden. Det hela är lite ”Hej, jag heter Micke och jag är trettioetton och ett halvt”.

Hur hamnade jag här? Det började med att jag blev anställd på Hyper Island, gick en UGL, träffade mr. O och fortsätter nu med kognitiv beteendeterapi. Jag har ingen aning om var det slutar, men jag vet att det är på ett bra ställe. Och så sakteliga, när sorgen och vemodet klingar av, kan jag börja njuta av den skräckblandande förtjusningen i resan.

Andras blogginlägg om , ,

… så jag tog ett strypgrepp och började slåss för livet

Jag är min egen värsta fiende.

Det är snart en månad sen jag tog de första stegen på det som kanske kommer att bli den viktigaste resa jag gjort som vuxen. Det började med att inse att jag aldrig visat sårbarhet. Jag hade tagit ett par bestämda steg mot insikten för att titta närmare på den när jag föll handlöst. Jag föll ner i den djupaste av mina avgrunder, där alla mina demoner spann mörka fantasier som de täckte över mina upplevelser och minnen med. Många av monstren hade jag stött på förut, nu såg jag för första gången hur de levde ihop i något slags kollektivt medvetande. Mitt ibland dem, som drottningen i en bikupa från Twilight Zone, satt den som kläckte och matade de andra; Självkänsla baserad på prestation och andras bekräftelse. Oavsett hur ofta jag tog kål på de andra demonerna var de garanterade en återuppståndelse så länge drottningen fanns.

Under ett ögonblick tittade vi på varandra, överraskade. Jag hade brutit vår ordlösa överenskommelse om att jag skulle blunda, fly, gömma mig varje gång den visade sig. Och det var precis vad jag gjort i hela mitt medvetna liv, innan jag ramlade ner rakt i hennes kula.

Under ett ögonblick tittade vi på varandra, överraskade, innan vi kastade oss mot varandra. Hon vet att hon har förlorat, att hon aldrig kan bli osynlig igen, att hon bara kommer att existera så länge vår kamp varar. Jag vet att jag aldrig kan ta död på henne utan att samtidigt döda prestationen som drivkraft. Hon kämpar för sin existens och jag slåss för det är det enda alternativet. Hennes vapen är ångest, sorg och mörka fantasier. Mina är öppenhet och reflektion.

Och det är där jag är: låst i en kamp mot mig själv, som som jag inte vet hur jag ska vinna.

Men jag vet att jag ska.

Andras blogginlägg om , ,

Personlig utveckling på steroider och två speglar (min UGL-resa)

Jag har länge lovat att blogga om min UGL-upplevelse. Det som är svårt med att beskriva en UGL är att det är lika delar praktisk utbildning i situationsanpassat ledarskap, att se sig själv genom andras ögon och att få en verktygslåda för personlig utveckling.

Jag tänker börja berätta om det sista: verktygslådan. Den jag fick innehöll tre saker: steroider och två speglar.

Steroiderna är för utvecklingen. Hur mycket jag än växte som person under valfri period före min UGL så växer jag numera två-tre gånger snabbare. Processen är inte helt smärtfri, och ibland väldigt läskig men samtidigt mycket befriande och belönande.

Speglarna är till för att kunna dubbelspegla sig i. Istället för att hela tiden se mig själv framifrån kan jag se mig själv från sidan, eller bakifrån. Helt plötsligt kan jag se mitt beteende på ett annat sätt, och se beteenden som jag inte ens varit medveten om att jag har haft.

Låt oss ta historien med mr. O.

Jag har alltid undrat varför jag inte haft något längre förhållande under de senaste tio åren. Någonstans har det gnagt i mig att det är något jag gör, men jag har aldrig vågat titta på det. Förrän nu. Det började med en paradoxal känsla: dejtingen med mr. O började kännas jobbig för mig. Här var en person som jag på riktigt gillad; Det borde vara solsken och fågelkvitter överallt. Men solskenet försvann ibland bakom mörka moln av ångest och rädsla. Fågelkvittret skar sig mot molnen.

Känslor föder tankar som i sin tur föder beteenden. Jag tittade på just de mörka känslorna för första gången i mitt liv. Varför kände jag så? Vad exakt var det som kändes jobbigt? Gradvis insåg jag att de bottnade i ett storebrorskomplex och en rädsla för att vara sårbar.

Jag har ända sen fyra-fem års ålder tagit ansvar för andra. Ansvar för min mamma, som var ensamstående med mig och min lillebror, ansvar för min lillebror som var tre år yngre, ansvar för mina systrar när de föddes som sladdbarn. Som storebror har man inte råd att vara sårbar, ledsen, rädd eller någon annan än Den som Löser Alla Problem. Så jag fixade, löste, tröstade, ordnade och tog ansvar. För andra. Min egen sårbarhet trängde jag undan. Längst ner i facket sårbarhet fanns gråt och sorg – det är känslor som jag ytterst sällan fått visa. De personer som sett mig gråta i verkliga livet kan räknas på fingrarna, och det blir flera fingrar över. Faktum var att jag bara hade två känslolägen utåt, två humör som år osårbara: glad och upprörd.

Aha-upplevelse. Jag har aldrig känt mig så utsatt och sårbar som när jag börjar känna något för en annan person, och någonstans längs vägen måste jag antingen visa sårbarheten eller undvika den. Past-Micke har alltid undvikit den.

Jag minns fortfarande vad en kille jag dejtade för tio år sedan berättade, när vi träffades ett halvår efter att det tagit slut. Vi hade varit hemma hos mig, i varsin ände av mitt lilla rum. Trots att vi fysiskt befann oss bara några meter från varandra uppfattade han mig som så långt borta att jag var onåbar. Det var någonstans här han tvivlade på det vettiga i satsa på oss. Omedvetet hade jag låst ut honom, agerat lite arrogant, varit lite frånvarande. Allt för att han skulle avsluta det, så att jag skulle slippa känna mig – visa mig – sårbar.

Aha-upplevelse. Det var så Past-Micke hanterat alla situationer som skulle kunna börja brännas.

Tillbaka till mr. O. Jag pratade kring de här reflektionerna med en kollega (och vän, vill jag påstå) och hon ställde bara en fråga: ”Litar du på honom?”

Svaret var så självklart för mig, där fanns inte ett uns av tvekan.

”Berätta då för honom hur det känns.”

Fram till den kvällen var fallskärmshoppning det läskigaste jag gjort i mitt liv.

Det här var läskigare. Att sitta och stamma, att inte hitta ord och att känna att det jag säger är alldeles för mycket samtidigt som jag inte säger tillräckligt, att ta av mig storebrorsdräkten och stå helt naken framför mr. O var så läskigt att jag skakade.

Det var här tilliten växte. Han kunde hantera situationen, han kunde läsa mig och han kunde lugna mig när jag hade så mycket adrenalin i kroppen att jag skakade. Det här var första steget på en helt ny resa, och jag skulle aldrig kunna vända om igen. Future-Micke kommer att vara sårbar och uppvisa ett helt annat känslospektrum än Past-Micke.

Känslan efter att ha gjort något som är läskigt är alltid frihet.

Andras blogginlägg om , , ,