Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2, del 3, del 4): Jag är i Sitges och råkar på Arnaud, en av de vackraste killarna jag sett, på hotellet där jag bor. Efter några om och men spenderar vi tre magiska timmar ihop, vilket är allt vi har då han är på väg till Madrid. Jag trodde det var över, men livet hade en epilog att regissera …
Tryck på play för soundtrack till del 5:
Del 5: Al niente (epilog) Scenario: en torsdagsmorgon i juli på etaget med frukostplatsen på ett charmigt litet hotell med 25 rum, beläget vid Medelhavets strand.
Min vana trogen under den här galna veckan gick jag upp några minuter före tio och klev i princip raka vägen ur sängen ner till frukosten. Det enda jag tog mig tid för var att dra på mig shorts, t-shirt och blaska ansiktet med kallt vatten.
När jag sitter och äter frukost ser jag en sömdrucken, vacker figur komma nerför trapporna från rummen. Han stänger grinden bakom sig försiktigt, som om han inte vill väsnas, går ut på uteplatsen och tänder en cigarrett. När han rökt klart går han in. Hans fotsteg gör inga ljud; Han är barfota.
Han går trappan till frukostetaget. Vi ler när våra ögon möts. Han kommer fram till mig, ger mig en kyss och ett lågt ”Good morning”.
Vi äter frukost tillsammans. Han visar samma omtänksamma stråk, samma nyfikna intresse och samma pojkbusiga charm som igår. Vårt samtal är lågmält, det är som om alla hans sinnen är nyvaket känsliga. När vi är mätta går vi ut till uteplatsen, där vi fortsätter vår konversation från frukosten medan han röker ännu en cigarrett. Vi håller varandra i handen och avbryter ibland samtalet för en kyss. Smaken av rök på hans läppar är intensivare. Jag vet inte om det är för att vi är utomlands, eller för att rökningen är som en skönhetsfläck som accentuerar allt det vackra hos honom, men jag bryr mig inte om röksmaken.
”Well, Michael, I’m going back up ..” säger han och gör en ansats att ställa sig upp.
”Dodo?” frågar jag. Igår kväll, när vi suttit på balkongen och han rökt klart sin efter sex-cigarrett, hade han lärt mig att det är vad barn i Frankrike säger när de vill lägga sig och sova.
”No. I wish I could. I have to pack, we’re leaving”
Ännu en kyss och han försvinner upp.
Jag går upp och hämtar min dator, beställer en cortado och sätter mig på uteplatsen. Jag vill minnas den här upplevelsen. Jag vill ta en Polaroidbild av den och bevara den för alltid. Det bästa sättet jag behärskar är att skriva, så jag skriver.
Gatan är full av liv som alltid vid den här tiden på dagen. Turister på väg till stranden, lokalbor på sociala promenader. Jag är mitt inne i en mening när jag känner en hand på min axel. Jag vrider på huvudet i lagom tid för att se Arnaud böja sig ner mot mig. Hans resväska står bakom honom, och hans bror står en bit längre bort. Den här kyssen smakar av sval, fräsch mint.
”Thank you” säger vi nästan i kör. Jag skakar hand med Pascal, och kysser Arnaud en sista gång. Jag tittar efter dem när de går med resväskor i släptåg. De viker runt hörnet på hotellet och försvinner.
Jag sitter kvar och läppjar på min cortado. Datorn ligger i mitt knä, men mina tankar ligger långt ifrån den. De kretsar kring hur vackert livet är när man är öppen för att det kan regissera sig. På hur mycket belöning man kan få om man bara vågar satsa. Jag vet att jag om några dagar kommer att gråta över det här avskedet, men just där, just då, är jag förundrad. Förundrad över hur blek sorgen över att det är över känns, i jämförelse med styrkan i lyckan över att det hände.
Andras blogginlägg om sitges, flirtar, singelliv, dejting, sommarflirt, sommarförälskelse, gayliv