Jag har länge funderat på det absurda i att klassa sig som homosexuell. Inte för att det är mindre absurt att klassa sig som heterosexuell. Snarare tvärt om. Det är är absurt för att man lider av något slags översexuell/överemotionell störning om man verkligen ser potentiella partners i samtliga individer av ett visst kön. Sett i det här ljuset skulle bisexuella bara vara snäppet över ”jag tar vad som helst bara det har två ben, någorlunda kroppsvarmt och inte alltför drabbat av rigor mortis”.
I förrigår gick jag runt och räknade alla killar jag såg under en timma, och hur många av dessa som hade potential att bli engångsligg, pojkvänner eller någonstans däremellan. Genereröst räknat är det ungefär 15 av 100 som funkade. Nu kanske du tänker ”han är extremkräsen” eller ”alla snygga killar har såklart flytt Karlskrona och bara lämnat kvar de fula”. Jag tror att både min kräsenhet och Karlskronas fuckable vs two bags fugly-ratio är rätt genomsnittliga.
Att peka ut halva befolkningen som potentiella ragg, när majoriteten av dessa är lika ointressanta som vore de tjejer, är … trubbigt. Det är som att använda en slägga för att slå i småspik. Det är en grov lupp för att titta på något finmaskigt och intrikat, ett fack där man kan stoppa folk för att bringa en droppe ordning till det hav av kaos som livet är.
Bara så att det är tydligt: Jag har inte blivit straight. Jag har ännu inte varit i närheten av en fitta (jag har inte ens haft den runt halsen, då jag är kejsarsnittad) och som jag känner för tillfället så kan jag leva i trehundra år utan fittkontakt och dö sjukt onyfiken. Jag tänker inte klassa mig som icke-heterosexuell eller unstraight (även om jag gillar det sistnämnda ordet av andra anledningar). Jag skulle kanske kunna klassa mig som ”sexuellt annorlunda” om jag inte vore ganska vanilla i mitt sexuella utövande.
Ah. Såklart. Nu slog det mig. Jag är Jake-sexuell.
Andras blogginlägg om homosexualitet, heterosexualitet, unstraight, sexuell läggning, etiketter
