Dagens citat (eller: fotboll är som barnporr, fast tvärt om)

Det är ytterst sällan det hålls sådana här matcher på en arena. Uefa har en kommersiell överenskommelse med sina sponsorer och måste följa den. Man får se det här som att det gagnar svensk fotboll.

– Karl-Erik Nilsson på Svenska Fotbollsförbundet uttalar sig i Svenska Dagbladet om att fri konkurrens är överskattat; Max är okej att offra för lite McDonalds-sponsrad fotboll. Där barnporr kan användas som murbräcka för att få ett förbud mot allt möjligt, kan fotboll och sport uppenbarligen användas för att försvara allt på den här sidan folkmord. Frågan är: om man ställer fotboll och barnporr mot varandra, vilken vinner då?

Andras blogginlägg om , , , , ,

Håller på att dö i typ HN51, brb

Jag är inte alls hypokondrisk av mig, men jag har aldrig tidigare haft hög feber i fyra dagar. Varje gång jag Ipren tror jag att det ska vara över, men efter ungefär åtta timmar kommer den tillbaka. Just nu är jag uppe på 38,9, på väg upp. Jag tänkte testa en ny taktik: undvika febernedsättande. Så länge allmäntillståndet inte påverkas alltför negativt borde feber vara bra för kroppen, tänker jag.

Hur som helst, tillsammans med min favvo-stalker, tillika nästan läkare, har vi strukit följande kandidater från listan: lungpest, tuberkulos, lungemfysem och lungcancer. Vi har ännu inte diskuterat SARS, HN51 (aka fågelinfluensan) eller denguefeber. Han har tippat lunginflammation, men jag lyssnar inte på det örat. Om jag ska dö i det här, please låt det vara något riktigt exotiskt. Det är så oglamouröst att dö i lunginflammation. Det blir inte ens notis i lokaltidningen. Möjligen det faktum att mitt lik upptäcks via livekameran.

Oh, och nämnde jag att de symtom jag har är ungefär på pricken primärinfektion av HIV? Det är en munter tanke som jag ska gå och lägga mig med. I fosterställning, desperat sökandes mitt happy place.

Andras blogginlägg om , ,

Gone UGLing

Medan jag är upptagen med att ta reda på hur jag ser på mig själv, hur jag uppfattas av andra och hur mitt beteende påverkar grupper, en process som kan liknas vid att bli urvriden, manglad och överkörd (fast på ett bra sätt), kan ni få se min fina nya t-shirt som jag kommer att gå omkring med i sommar. Den är inte självdekorerad.

Andras blogginlägg om ,

Fredrik Reinfeldt ser fläckvis hemlös ut

Maud Olofsson är pålitlig, till skillnad från Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund. Fredrik gav vissa intrycket att vara hemlös (dock en välgödd hemlös) och ingen av Alliansens partiledare är roliga. I alla fall om man låter amerikaner som inte känner till partiledarna bedöma deras pressfoton.

Screw militära forskningsprojekt och rymdindustrin. Det är open source, att dela med sig av saker, som tillsammans med den mänsklig nyfikenhet som demonstreras i boken ”Finns det någonting som äter getingar?” som är vad som kommer att driva mänskligheten framåt, mot nya och oanade höjder av transhumanism, kolonalisering av andra solsystem och ännu godare Ben & Jerry’s-smaker.

Ett mycket enkelt exempel på the power of sharing: jag tipsade om Facestat, vilket gav Freddi på Dyslesbisk idén att se hur våra partiledare framstår sett med amerikanska ögon, en idé som sedan resulterade i det här gemensamma inlägget. Facestat fungerar så här: du laddar upp ett fotografi, och sen sitter (amerikanska) internetanvändare och bedömer ansiktet utifrån vissa kriterier.

Freddi la upp bilder på Lars, Mona, Peter och Maria (det som traditionellt kallas ”röda blocket”) och jag la upp bilder på Maud, Jan, Fredrik och Göran (”det blåa blocket” aka Alliansen).

Det man direkt kan se är att samtliga fyra av Alliansens partiledare av en amerikan ses som konservativa. Det stämmer någorlunda väl in på Göran, men Maud och Jan behöver uppenbarligen jobba lite på sin liberala image även utseendemässigt. Den minst konservativa är Fredrik, vilket han i sammanhanget förmodligen skulle känna sig rätt nöjd med.

Det fanns inga tveksamheter om könet på Alliansens partiledare, däremot ifrågasätts deras pålitlighet; Bara Maud får en majoritet av ja-röster på frågan ”Trustworthy?”. Maud är också den ekonomiskt mest välbeställda kvartettmedlemmen. Där alla andra får ”average” i frågan om rikedom – och Fredrik dessutom får ett par röster på ”homeless” – får hon ”well off”. Fredrik är också den enda som inte är gift. Om amerikanarna får avgöra är han frånskild, medan de övriga är gifta.

Maud må vara pålitlig och hyfsat rik, men att hon är gift har inte med hennes utseende att göra då hon bedöms som oattraktiv. Det kanske är pengarna som lockar, eller det faktum att hon är intelligent. Även Göran får ”bright” som bedömning på intelligensnivå, men det hjälper inte hans utseende som stämplas oattraktivt. Den enda som faller amerikanarna i smaken är Jan som med nöd och näppe får tillräckligt många ja-röster på frågan ”Attractive?”

Läs om hur amerikanarna ser på Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand borta hos Freddi.

(Värt att notera är att Facestat när det här genomfördes drevs av Mechanical Turk och bedömningarna gjordes uteslutande av amerikaner. Idag har man istället ett system där alla användare kan bedöma ansikten.)

Andras blogginlägg om , , , , , ,

Ensamma Vargen på bastuklubben Casanova

I en hommage till Ensamma Vargen-böckerna lät jag dig som bloggläsare avgöra hur mitt blogginlägg från Barcelona-vistelsen skulle fortsätta. Inte så förvånansvärt vann ett besök på bastuklubb. Vad sägs om den läsarinteraktionen?

Så, here goes:

Jag hade en ledig kväll, jag var i Barcelona och jag insåg att a) det finns bastuklubbar i Barcelona och b) jag har aldrig varit på en. Jag har inte ens varit på Basement eller US Video i Stockholm.

Jag hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig. Behövde jag ha med mig typ badbyxor? Handduk? Det enda sättet att ta reda på det var att gå dit och kolla.

”Casanova” är ganska centralt beläget. lngången låg mitt i en korsning. Inte alls en anonym dörr inklämd i en gränd, utan svarta plexiglasdörrar med texten ”Casanova Gimnasio masculino”. Innanför fanns ett litet rum med en biljettlucka, täckt med mera plexiglas. Jag frågade killen bakom om han pratade engelska. ”A little” blev svaret.

”So how does this work? Do I need to bring anything?”
”No, I will give you towel and slippers”
”Allright”

Jag langade fram en tjuga och noterade lite roat att han gav mig växel på ”straight-taxan”. Jag fick en skåpnyckel, två handdukar, en kondom och ett par plasttofflor. Jag gick upp för trapporna till omklädningsrummet, som gav en föraning om hur dött stället var. Där fanns bara en annan person som höll på att klä på sig. Kanske var det tiden – klockan var strax efter åtta en vardagskväll – eller så var det inte mer action än så här.

Det luktade klor, men där fanns en underton i den doften av något annat. Som om man försökt måla över en annan doft med klor, men inte riktigt lyckats. Belysningen var, som Patrick Stewart svarar i Jeffrey, ”the worst thing that can happen during sex”. Lysrörsbelysning är sällan smickrande.

Jag slängde in kläderna i skåpet, virade handduken runt midjan och gick in. Ytterligare trappor ledde upp till själva anläggningen. Doften av klor och något annat blev starkare här uppe. En skylt påminde om att droger var förbjudna, liksom ”soliciting” vilket jag tolkade som att man inte fick sälja sex. Rökning verkade däremot tillåtet. En rätt alldaglig kille satt och rökte i jacuzzi-avdelningen, medan han tittade på någon spansk tevekanal på teven som var upphängd i ett hörn.

Själva bubbelpoolen var källan till doften av klor och det där ”något annat”. Vattnet såg förvånansvärt klart ut, och de vita klumparna i botten påminde mig om att man tillsätter något i vattnet som gör att alla partiklar sjunker till botten. Jag fick flashbacks från två tillfällen. Det ena var när jag tog mitt dykcert och gjorde mitt första dyk i en publik bassäng. Alla hudflagor, könshår och andra partiklar samlades på två meters djup, vilket gjorde själva momentet där man skulle fylla masken med vatten inte bara otäckt utan också ofräscht. Det andra var när jag skulle städa ur bubbelpoolen som stod på gymmet där jag jobbade under tre år. När jag skulle rensa filtren var de igentäppta med en vit gummiartad substans som såg ut precis som det som låg på botten i jacuzzin på Casanova. Jag antar att sex i jacuzzin är en upphetsande grej för många.

Jag gick längre in. På en bänk satt en kille som såg rätt bra ut. Kort, men butch. Jag noterade honom som ett möjligt ragg, men jag ville först kolla in stället.

I ett rum med en massagebänk satt en kille som såg ut att höra hemma i en östeuropeisk lågbudgetvåffla och såg ganska uttråkad ut. Jag vet inte vad massagen kostade, men jag gissar att själva massagen inte var det viktiga. Att betala för en happy ending efter en slarvig massage lockade inte alls. Jag fortsatte in i gångarna, som var väldigt svagt upplysta. Det måste vara det här som var labirynten. Trånga gångar som leder runt små rum med ännu mindre bås. I ett hörn fanns britsar framför en teve som visade porrfilm.

Här i labyrinten var det lite mera trafik. Totalt fanns där en 7-8 män i varierande åldrar från 30 upp till 50. Det var svårt att avgöra i dunklet. Blickar, kroppsspråk och gester andades tung cruising, något som skulle ha kunnat vara upphetsande om det inte vore så dåligt upplyst. Jag har aldrig varit mycket för anonym sex eller mörkrum; Det är inte där spänningen ligger för mig. Jag fortsatte förbi labyrinten.

Torrbastun var, liksom gångarna, dunkelt upplyst. Det luktade inte som de torrbastur i varit i. Där fanns ingen doft av varmt, fuktigt trä. Istället fanns där där vaga, lite unkna doften. Det var som ett ljud som man ligger precis på gränsen till det hörbara. På ena laven satt en kille som jag inte kunde urskilja utseendet på, trots att mina ögon vid det här laget var ganska vana vid mörkret. Jag gick vidare. Ångbastun var helt becksvart, och eukalyptusdoften i ångan kunde liksom kloret inte riktigt dölja den där nästan-lukten. Effekten blev snarare motsatt.

Jag hade nu gått runt och var tillbaka vid den andra ingången till baren som låg mitt emot jacuzzi-delen. Bakom disken stod en ganska uttråkad kille och kollade på teve. Ospännande.

Jag gick tillbaka till den enda upplysta delen: den med jacuzzin och ställde mig framför teven. Killarna som fanns där cirkulerade runt, och förr eller senare skulle de passera förbi den upplysta avdelningen. Jag ställde mig bredbent, med armarna vilandes i kors över bröstet. Här kunde jag stå kvar och casha in bekräftelsen som följer med att vara vältränad, medan jag utan intresse tittade på teven samtidigt som jag höll ett öga på dem som passerade förbi. Killen jag tidigare noterat som ett potentiellt ragg verkade ha gått, och de andra som passerade var ointressanta. Det kanske var lika bra. Jag är inte speciellt hypokondrisk av mig – med undantag för timmarna efter ett HIV-test – men det här stället kändes som om det hade klamydia och gonorré i väggarna. Det enda jag kunde föreställa mig i sexväg här kunde klassas som tung petting snarare än sex.

Tydligen var massören extremt uttråkad, eftersom han också kom ut och spanade på mig. Jag trodde att det här var ungefär den bekräftelse jag skulle få här, när en Jake Gyllenhaal-light i 35-årsåldern passerade. Schyst kropp, hårig bringa, skägg. Han kollade in mig, jag kollade in honom. Han passerade vidare till labyrinten. Jag bestämde mig för att spela cool och stod kvar. Han skulle komma tillbaka. Under tiden passerade ett par andra killar. En kille gick förbi och satte sig i jacuzzin. Blicken han slängde mot mig gjorde klart att han ville ha sällskap, men han hade behövt vara åtminstonde McSteamy för att jag skulle överväga att hoppa ner där. Framför allt när jacuzzin gick igång och vattnet virvlade runt. Jag undrade om partiklarna fortfarande höll sig i botten.

Jake-light kom förbi igen. Den här gången gav jag honom ett litet, väl avvägt leende. Han besvarade det (fortfarande Jake-light style) och gick mot labyrinten igen. Jag hade överhanden, och behöll den genom att stå kvar. Han var intresserad och skulle komma förbi en gång till.

Det dröjde en längre stund den här gången, men han kom mycket riktigt tillbaka. Jag nickade till honom att följa efter och drog till bastun, som kändes som det fräschaste stället. Han satte sig bredvid mig och det som följde kan definitivt inte klassas som något annat än tung petting. Han ville kyssas, men Casanovas ofräscha känsla gjorde mig avskräckt från det. Han fattade signalen. En kille kom in i bastun och satte sig i ett hörn, med tydlig förhoppning om att få vara med. Varken jag eller Jake-light var intresserade, och jag upptäckte att min exhibitionistiska ådra tog slut någonstans innan ”sex inför publik”. Jag drog handduken om mig, ställde mig upp och sa ”come on” till Jake-light. Vi drog in i ett bås i labirynten. Jag stängde dörren och låste den.

Det dröjde inte länge förrän någon försökte öppna dörren. När det inte funkade knackade han. Det var på sin höjd smickrande, men väldigt långt ifrån upphetsande. Efter en stund blev det lite sorgligt när knackningarna blev mer desperata. Jag ignorerade dem och fokuserade på Jake-light.

Jag var fortfarande inte sugen på hångel, men ville inte lämna Jake-light i sticket. Jag misstänkte att han gick igång på muskulös utländsk ambivalent-smyg-homo som smugit dit för att bli servad (under andra omständigheter vet jag att jag definitivt hade gjort det) så det var vad jag levererade, komplett med ”oh, fuck, I’m going to cum”. Han gick igång stenhårt på det.

Vi log mot varandra. Jag sa ”thanks” och han svarade ”de nada”. Jag drog ner för att duscha. När jag gick ut genom de svarta plexiglasdörrarna tänkte jag ”Well, ungefär som förväntat”.

Andras blogginlägg om , ,

En lite mänskligare kungafamilj

Förutom att jag har en riktig hang-up på att man ämbetet som högsta statschef – hur symboliskt det än må vara – går i arv, så har jag i övrigt inget mot kungafamiljen. Jag kan tycka att kungen är lite skön, att Vickan är lite skönt ambitiös, att Philip är smått fuckable och att Sylvia är fläckvis ansiktslyft.

En kväll när jag och Andy var ute och gick, stannade han till vid en turistfälla för att kolla vykort då han behövde ett typiskt Stockholmsmotiv. Det var då vi fick syn på ett vykort föreställande en lite mänskligare version av kungafamiljen.

Vickan ser ut att ha ett grovt överbett som signalerar intim släktskap mellan förfäder. Madde är inte där över huvudtaget, så de lånade en vaxdocka föreställande henne från Madame Tussaud. Philip har en halv död ko mellan tänderna och försöker lite diskret peta bort den med tungan, eller så signalerar han oralsex till fotografen. Sylvia skelar och ser salig och oberörd ut på ett sätt som bara någon iförd en snopptrosa kan. Och så kungen. Kungen. Han har minen hos någon som just försökt fjärta lite diskret, och inser för sent att det inte är en fjärt utan fast substans, och hinner inte bromsa det utan känner hur det långsamt rinner ner för låret. Jag gillar den mänskliga kungafamiljen. (Har jag begått majestätsbrott nu?)

Andra bloggares inlägg om , , , , , ,

Ensamma Vargen i Barcelona

Jag läste mycket som barn, och en bokserie jag hade en specifik förkärlek för var böckerna om Ensamma Vargen. De var skrivna som rollspel, med korta kapitel – sällan ängre än något stycke. I slutet på kapitlen fick man välja vad huvudpersonen, som alltså hette Ensamma Vargen, skulle göra härnäst. Ett mycket enkelt rollspel i bokform.

Som en hommage till dessa böcker, som för mig utgjorde bryggan mellan historieberättande i bokform och dito i spelform, där jag fastnade i spel som ”King’s Quest”, ”Monkey Island” och ”Willow”, skriver jag detta inlägg som ett kapitel i en Ensamma Vargen-bok; Du väljer fortsättningen.

Vandrarhemmet jag bodde på var mer ett mycket spartanskt hotell än ett vandrarhem. Mitt dubbelrum-med-eget-badrum var rent, upplyst av ett enda lysrör placerat vid sängen så att det också fick agera sänglämpa. Det innehöll bara det alldra nödvändigaste: ett skrivbord, en garderob och två enkelsängar, bäddade på det kontinentala sättet med ett lakan vikt över en filt vilket fick mig återigen att tänka på att påslakan verkar vara ett relativt okänt koncept utanför norra Europa.

Ingen teve, inget internet och de trådlösa nätverk som omgav hotellet var nedlåsta. Det kändes nästan klosterlikt.

När andra dagens möten var avklarade hade jag en kväll för mig själv. Jag inventerade mina alternativ: gå ut och flanera på stan. Området jag bodde i erbjöd en labirynt av trånga gator där det oturistiga vardagslivet kunde observeras. Eller så kunde jag gå bort till Placa Cataluna och kolla in turiststråket och ta en sväng med tunnelbanan. Jag älskar fungerande kollektivtrafik och försöker alltid att prova kollektivtrafiken i en stad, om tillfälle ges. Jag blev också påmind om att Barcelona, till skillnad från Stockholm, har bastuklubbar. Jag har aldrig varit på en bastuklubb, vilket är den homokulturella allmänbildningens motsvarighet till att tro att man är popkulturellt bevandrad när man aldrig har tittat på TV-shop. Ett sista alternativ var att ta tillfället i akt: utan störningsmoment skulle jag kunna läsa ut ”Generation X” som jag börjat läsa om på flyget hit.

(Det funkar alltså så här: ett inlägg om det alternativ som fått flest röster vid pass imorgon fredag 18.00, kommer att postas senast på lördag)

[poll=10]

(Och här är den önskade fortsättningen)

Andras blogginlägg om , , ,

Jag brukar låtsas (aka En dattande presentation)

Ibland får jag frågan vad det är som är så fantastiskt med mitt jobb. Här är ett exempel:

Vi är ett gäng som befinner oss i varierande stadier av ”ny på jobbet”. Förra veckan träffades vi allihop för första gången, och en av de första punkterna var att presentera oss för varandra. Istället för att köra den gamla vanliga visan som är avklarad på en pisskvart (”Jag är x år gammal och har jobbat med x på företag y”) ägnade vi lite mer än en halv dag åt presentationer av tio personer. Vi fick ett antal förslag på saker som vi kunde berätta om: ”Vad behöver jag för att trivas på jobbet?”, ”Varför jobbar jag på Hyper Island?” och ”Vad triggar mig (både i positiv och negativ bemärkelse)?”

Mina favoriter var ”Vad brukar jag låtsas?” och ”Ett lyckande och ett misslyckande i livet”. Det var också de här som var svårast att svara på.

Ett lyckande i livet var inte lätt därför att jag har så många att välja bland. Vilket ska jag lyfta fram? Jag har fantastiska vänner. Som jag kan berättta allt för. I min bok är det ett enormt lyckande. Jag har bytt bransch radikalt en gång, trots att jag fick gå ner i lön och börja om från scratch, och lyckats jobba upp mig i den branschen. Det är ett lyckande. Jag tog fallskärmshoparcert fast jag hade ångest inför 40 av de 48 elevhopp jag gjorde. Jag tog Bodyjam-licensen trots att jag egentligen var för stel och fyrkantig och kuggades på första utbildningen jag gick. Det ena exemplet efter det andra radades upp i mitt huvudet.

När det gällde misslyckande var det svårt därför att jag inte kom på något. Jag insåg snabbt att det var för att jag satte likhetstecken mellan ”misslyckande” och ”något jag ångrar”. Varje gång jag gjort något som inte blivit helt lyckat har jag lärt mig en ny sak. Varje sak jag gjort har varit ett steg på vägen dit jag är idag, och jag är grymt nöjd med Kan det vara ett misslyckande om det tagit mig till ett fantastiskt ställe?

Vad låtsas jag? Jag låtsas allt för ofta att jag kan, eller att jag vet. Storebror som jag är – som dessutom alltid fått beröm och bekräftelse för mina kunskaper – kan jag vara en jävla besserwisser. Jag jobbar på att hålla tyst, på att inte ha alla svar.

Jag låtsas ibland att jag fixar det, vad ”det” än är, fast jag helst av allt vill krypa ihop i fosterställning och sova tills taggtrådsbollen av ångest är borta från magen. Att ge upp, känna mig besegrad eller erkänna att jag inte fixar något är något av det svåraste jag vet. Just nu jobbar jag på att lära mig att säga ”nej”. Det går ganska bra ibland, och sämre ibland.

Nu vill jag veta vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas. Jag dattar Elin, Sandra, Pär, Tätortstimotej-Anna och Henrik.

Andras blogginlägg om , , ,

Clownsex = Skräckporr

Är inte det här bara snäppet under att göra en porrfilm där Freddy Krueger sätter på mrs. Vorhees iklädd full psychomundering? Clowner är läskiga. (Fast det är inte utan att jag blir nyfiken på vad Fred, the wonder chicken, har för roll i filmen)

(Cred till Amo för fyndet)

Andras blogginlägg om , ,