Fyra veckor.
Fyra veckor av scones-frukostar, hångel, skratt, allvar, Ben & Jerry’s Half Baked och uteliv. Framtiden fick vänta, verkligheten vände vi ryggen. Vi var där och då.
Det var i det här relationsembryot som mina demoner för första gången mötte sin värsta fiende. Öppen och ärlig dialog kring tankar och känslor fördrev dem till en plats där de inte kunde viska sin förvridna version av sanningen.
Allt var glass och ballonger.
Tills en av oss började sakta ner. Plötsligt förstod vi hur snabbt våra jag öppnat sig för varandra. Verkligheten hann ikapp oss och slet upp ett fult sår i den sköra relationen. Fyllt av tvivel och oro hann såret gro i ett par dagar innan vi trevande kändes vid det.
Ingen av oss visste vad vi skulle göra med det, än mindre vad vi skulle göra åt det. I ett anfall av hjärta över hjärna bestämde vi oss för att pausa. Om vi gav såret en vecka att vänja sig vid verkligheten skulle det kanske börja läka, och låta oss ta fart igen.
Den veckan var vidrig. Mina demoner, vredgade och hungriga, smög sig fram och gödde sig feta på tvivlet och oron. Jag visste att deras närvaro skulle infektera mig. Jag spenderade veckan med att betrakta dem varje vaken stund. Jag kunde inte stoppa dem, men så länge jag såg deras ödeläggelse kunde jag begränsa den.
Ångesten, oron, tvivlet och sorgen gjorde minuterna till eoner, och timmarna till evigheter. Ändå gick veckan på något vis. När jag inte orkade krypa bars jag av mina vänner, och på så sätt kom jag fram till lördagen. Vi det laget visste jag vad såret innebar, och ett uppgivet lugn lade sig över tvivlet, oron och svälte ut demonerna tills de lade sig för att övervintra till nästa gång.
Mind over heart. Vi träffades och öppnade såret. Med tårar och ord tvättade vi bort alla spår efter demonerna. Allt tvivel, all ilska och bitterhet. Ingen var offer, ingen var gärningsman. Med kroppskontakt och kramar lade vi om det som nu endast bestod av ren sorg. Det fanns inga tvivel om att det är slut, men avslutet lämnade ett litet frö i askan. Med rätt tajming har fröet potential att bli ett nytt embryo.
Jag önskar att jag bättre kunde förmedla hur vacker och kärleksfull den sorgliga processen att avsluta, rensa och hjälpa varandra vidare utan att spela offer och gärningsman är. Jag önskar att jag kunde ge en bild av hur vacker han var, där han rödgråten och lite handfallen stod i sin lägenhet med tillgivenhet och sorg i blicken när jag stängde dörren. Men jag får nöja mig med att berätta att jag aldrig gråtit över eller med någon så mycket som över och med honom.
Andra bloggares inlägg om att göra slut, avslut, dejting, singelliv
