En dag satt jag och Robin och diskuterade dels att det finns så många aktiviteter som man vill göra, men som det krävs ett större gäng för, dels att det är så sjukt mycket roligare att träffa killar via vänner, och dels att det vore spännande att dra ihop alla våra singelkompisar på aktiviteter. Idén om en singelklubb föddes, och nu håller den på att förverkligas. ”Friends and Future Exes” är född.
Syftet är att uppleva saker med andra och umgås under avslappnade former.
Nätverket baserar sig på ”six degrees of separation”-principen. Det innebär att bara grundarnas vänner och bekanta, och vänner och bekanta till dessa, kan bli medlemmar.
Bara singlar kan delta i klubbens aktiviteter.
En medlem som hamnar i ett förhållande blir vilande. Vilande medlemmar kan inte delta i Friends and Future Exes aktiviteter.
Aktiviteterna publiceras här på nätverket, och varje aktiv medlem kan anmäla sig och en eller två vänner som inte är medlemmar i mån av plats. Icke-medlemmar får delta förutsatt att den medlem som bjöd in dem deltar. Tackar medlemmen nej, så tackar han samtidigt nej för sina icke-medlem-vänners räkning också.
När en icke-medlem deltagit i två aktiviteter kommer han att bli inbjuden till att bli medlem.
Det är inte okej att vara anonym. Ingen utomstående kan logga in på nätverket, och alla förväntas presentera sig med sitt riktiga namn och ett foto föreställande sig själv.
Cruising och one night stands har sin absoluta plats i livet. Det är dock inte syftet med Friends and Future Exes.
We don’t do straight. We don’t do boring. But I repeat myself.
Tek Yön är turkiska och betyer ”enkelriktat”.
Inbjudan till mina vänner och bekanta kommer under veckan.
Star Wars är kanske den mest moraliserande sagan någonsin, men att John Williams musik är fantastisk råder det inga tvivel om. Den här barbershop-inspirerade tributen till John Williams är härlig.
Av karaktärerna i ”Sex and the City” har jag alltid identifierat mig mest med Carrie, tätt följd av Samantha.
Egentlingen har jag bara sett sporadiska avsnitt av serien, och jag håller just nu på att skrubba bort denna blinda fläck på min popkulturella allmänbildning. Medan jag kollat på de första avsnitten har jag insett att min identifikation med Samantha (frigjord, avslappnad och pragmatisk) snarare handlar om min rädsla att vara motpolen Charlotte (hämmad, pryd och pretentiös).
En annan sak jag insåg är att vad ”jag önskar att jag vore”, snarare än ”är”: lika rak i min kommunikation i dejting-situationer som karaktärena i ”Sex and the City” (oftast) är.
När jag läste om Kims icke-avslut tänkte jag ”Vilken jävla skitstövel”. Den tanken väckte mitt samvete, som sekunden senare påpekade
– ”Men det där är ju du i de flesta av dina tidigare dejtingsituationer”.
– ”Eh? Jag är väl ingen skitstövel?” tänkte jag tyst, vilket fick mitt samvete att fnysa
– ”Jodå, du är en. Det är din idealbild som inte är det.”
Jag tror att det gäller de flesta av oss. Vi ser oss inte som skitstövlar, men ibland agerar vi som sådana. En person jag känner, vi kan kalla honom Y, är en av de rakaste personer jag vet. ”Skitstövel” finns inte med på listan över ord jag skulle beskriva honom med. Y dejtade en gång en tjej som det funkade hyfsat bra med. Hyfsat, förutom en major deal breaker: hennes underliv luktade … well, inte fitta. I det läget fanns det bara en sak för Y att göra. Slut. När vi pratade om det rådde jag Y att berätta för henne. Hur awkward ögonblicket än är när någon berättar att man har ett illaluktande underliv (eller dålig andedräkt, eller luktar svett, eller har någon annan omedveten brist i fräschheten) så är det i längden något som man vinner på. Y gjorde slut utan att berätta. Jag vet vilka fantasier det väcker när man dejtar någon, har sex och sen blir dumpad utan någon vidare förklaring. I hennes skor hade jag tänkt ”skitstövel”.
Jag upplever att att det är få gånger människor är så otydliga i sin kommunikation som när det kommer till dejting och relationer. Hur många omskrivningar, försköningar och oskrivna regler finns det inte? För att sammanfatta det med en scen från en annan popkulturell företeelse:
Ross: Hey. Oh, oh, how’d it go?
Phoebe: Um, not so good. He walked me to the subway and said ’We should do this again!’
all: Ohh. Ouch.
Rachel: What? He said ’we should do it again’, that’s good, right?
Monica: Uh, no. Loosely translated ’We should do this again’ means ’You will never see me naked’.
Rachel: Since when?
Joey: Since always. It’s like dating language. Y’know, like ’It’s not you’ means ’It is you’.
Chandler: Or ’You’re such a nice guy’ means ’I’m gonna be dating leather-wearing alcoholics and complaining about them to you’.
Phoebe: Or, or, y’know, um, ’I think we should see other people’ means ’Ha, ha, I already am’.
Rachel: And everybody knows this?
Joey: Yeah. Cushions the blow.
För mig har det alltid varit just viljan att inte såra, i kombination med att det är mycket lättare att såra någon på avstånd, by proxy, som gör att jag tidigare har ”cushion the blow”. Som när jag för tre år sedan dejtade en kille som i början hade hela paketet: snygg, charmig, talför. Efter ett tag insåg jag att hans ”men …” var att han inte tog några inititiativ alls. Det var jag som föreslog och bestämde. Jag gjorde slut med något bullshit om att jag ”inte var redo för det här”. (Jag rodnar faktiskt när jag skriver det här).
Det slug mig att en enkel formel för att räkna ut sitt skitstövel-tal är att besvara följande frågor:
1. Hur många dejter, där du under dejten insett att du inte vill träffa personen igen, har du avslutat med något i stil med
a) ”Det här var trevligt, det måste vi göra igen!”
b) ”Det här är var trevligt, men vi ska nog inte ses igen. Du är inte min typ.”
2. Hur många gånger har du dejtat en person under längre tid och avslutat det:
a) genom att låta det rinna ut i sanden/undvika personen/dra till med en klyscha osanning i stil med ”Det är inte du, det är jag”?
b) med att verkligen berätta för personen hur du (inte) känner och varför?
Lägg ihop svaren på 1a och 2a, och dela det nya talet med summan av 1b + 2b.
Mitt skitstövel-tal hamnar nånstans på över 20. Jag kan inte ändra på det som varit, men framöver tänker jag hålla min skitstövel-kvot så låg som möjligt.
Ibland kan folk inte ge en det man behöver. Som i mitt fall, med mr. O, där jag inte kunde få ett avslut. Så jag skrev ett eget. Jag skrev det för hand. I kuvertet lade jag ner de tre arken och en CD-skiva med ett soundtrack till brevet, och lade sedan det på lådan.
Tryck på play, och läs.
M,
Den första versionen av det här brevet har jag slängt. Jag skrev det när jag var sårad och inte alls hade insikt i varför. När jag är sårad kommer (uppenbarligen) en elak sida av mig fram. Jag attackerar och använder ofta skuld som vapen för att såra tillbaka. Jag vet att du såg en glimt av den sidan i torsdags. Jag ber om ursäkt för det. Det är inte konstruktivt, och det är inte rättvist. Jag vet att du inte sårat mig medvetet.
Jag hoppas att du hör min röst när du läser det här, och att du hör den när den är som mest avslappnad, tillitsfull och lugn. Det här är inte skrivet i affekt, såvida sorgsenhet och vemod inte räknas dit.
Anledningen till att jag skriver det här brevet till dig är att jag inte tror att du kommer att höra av dig och vilja träffas för att prata. Jag har många fantasier om varför, men egentligen spelar orsaken ingen roll. Att du inte vill är skäl nog. Det här brevet har tre syften. Två är för min egen skull, ett är för din.
För det första behöver jag tvätta rent minnet av dig. Att bli sårad, även om det är oavsiktligt, lägger en hinna av svart över alla andra minnen av dig. Jag vill inte ha det så. Jag vill minnas dig som när du låg i mina armar och vi tittade på ”Hitta Nemo” och jag nästan somnade till rytmen av dina andetag, eller som när vi åt scones-brunch på Wayne’s Coffee tillsammans med Bea och du hade din hand på mitt knä och fick mig att känna mig trygg och värdefull. Du är en av de viktigaste personerna jag träffat i mitt vuxna liv, och jag vill minnas dig när du är på ditt bästa.
För det andra behöver jag göra något som är vansinnigt svårt. Jag behöver tända eld på bron. Jag behöver få till ett avslut så att jag kan gå vidare. Just nu håller jag mig i närheten av den, och det är hoppet att jag – vi – kanske skulle kunna gå tillbaka över den som gör att jag inte kan lämna den. Jag vet att det hoppet är lönlöst, men så är det med hopp: det överlever i ett klimat där allt annat har dött.
För det tredje så vet jag att du aldrig haft som avsikt att såra mig, och att det hände är oavsiktligt och omedvetet. Jag tänker att om jag berättar min sanning så kanske du förstår, och kanske agerar annorlunda nästa gång du är i en liknande situation.
Jag tror att det misstag vi bägge gjorde var att inte avsluta helt. Som vi lämnade det nu upplever jag att vi lät dörren stå lite på glänt. Jag kan bara fantisera om varför du gjorde det. I mitt fall visste jag innerst inne att jag behövde ett avslut, samtidigt som jag inte ville förstå att det verkligen var slut. Det här var något slags mellanväg som kändes bra i början, men i slutet inte ledde någon vart. Inte för mig.
Den lilla springan vi lämnade rymde oändligt med hopp. Hopp om att det fanns en möjlighet att du om ett par månader skulle vara klar med dina beslut och bearbetningar av ditt ex, och att vi då skulle börja om på nytt. Sådan är kärleken, att det räcker med en droppe hopp för att föda ett helt hav.
Den stora anledningen till att jag ville – behövde – träffas och prata var just det hoppet. Jag behövde din hjälp att sätta eld på den bron. Hur svårt det än är att göra det för den som inte känner något för den andre, så är det oändligt mycket lättare än för den som är kär.
Antingen skulle vi stänga dörren, eller så skulle vi prata om vilka premisser den var öppen på. Jag bävade för det första, och hoppades självklart på det sista, men allt var bättre än ovissheten. Det var den som långsamt slet min själ i stycken.
Alla relationer grundar sig i tillit, och tillit är just vad jag har känt – och känner – för dig. Under tiden vi träffades sa du inte så mycket om hur du kände eller vad du tänkte, men för mig har alltid handlingar sagt mer än ord. Dina handlingar var så genuina. Jag kan när som helst nämna tio saker som du förmodligen inte tänkte på, men som fick mig att känna mig omtyckt, utvald och uppskattad. Jag har aldrig tvivlat på dina handlingar, och tvivlar inte ens idag.
Det är därför jag är ledsen att jag drog upp hela grejen med J. Det var en projicering som jag drog fram för att jag inte tänkt igenom saker och inte kunde sätta ord på varför jag kände mig övergiven och sårad. Jag vet att han, förmodligen omedvetet, driver sin egen agenda när han kontaktar mig och berättar att du inte är värd min tillit och mina känslor. Jag var inte ens upprörd när han berättat sin version av historien, för jag visste att din skulle te sig så annorlunda att det inte ens var samma historia. Att jag kände så säger en hel del om hur mycket tillit jag känner till dig. För mig är det tydligt. Och stort. Du har rätt, det som hände är mellan dig och honom. Jag behöver inte veta mer.
Det ironiska är att det är just den tillit jag känner till dig, och den ärlighet du visat i dina handlingar, som sedan sårade mig. Min intuition, magkänsla eller vad man ska kalla det, förstod det långt innan min hjärna kunde peka ut varför. Avsikten här är inte att älta, för jag vet att du inte gjort det medvetet. Det som är gjort är gjort och det enda som finns här är en möjlighet att lära sig något. Det jag önskar att du gjort annorlunda här, är att du varit ärlig i att du inte orkar, kan eller vill träffa mig. När du med kort varsel ställer in ett avtalat möte för att boka om det och sedan ställa in det igen, och boka ett tredje som också det ställs in, får det mig att känna mig oviktig, krävande, tjatig, ledsen och orolig. För mig är den här handlingen tydlig, och jag kommer förmodligen aldrig att få veta varför du plötsligt ändrade dig i fråga om mig. Även här har många fantasier, men inte här spelar det någon större roll. Det viktiga är att du inte känner något för mig. (Det är smärtsamt att se det i skrift, för det är plötsligt så påtagligt och verkligt.)
När jag postar det här brevet sätter jag samtidigt en fackla till bron. Den kommer att börja brinna, och fortsätta tills ingenting återstår. Det enda som kan stoppa bron från att brinna upp är att se dig, att prata med dig. Därför behöver jag be dig att inte höra av dig till mig, varken via telefon eller per brev. Det finns bara ett undantag, och det är om jag skulle ha fel. Om du känner att där finns något som du och jag kanske kan bygga på. Då låter jag bron stå kvar ett tag medan du tänker och bearbetar, så länge vi diskuterar på vilka premisser det sker. Om hoppet är befogat så kan jag – vill jag – leva med det.
Jag tror inte att jag kommer att höra av dig. Jag hoppas på det (gud, vad jag hoppas) men jag förväntar mig inte det. Självklart ska vi hälsa om vi råkar ses ute på stan, men om livet har någon som helst barmhärtighet så kommer vi att träffas lika lite på stan som vi gjort hittills. Jag inser det orimliga i att be dig att inte gå ut, och eftersom det här är mina behov väljer jag att inte gå ut på varken Lino eller G förrän bron bara är aska på flodbotten. Risken att vi stöter ihop är för stor.
Nu återstår ingenting förutom att lägga det här i ett kuvert och posta det. Det är så lätt, och samtidigt känns det som att slita av en del av min själ.
I mitt huvud utspelar sig just nu tusen scener från olika Hollywoodfilmer, där slutet ändå blir lyckligt. Fuck. Jag önskar att livet en enda gång kunde vara just så. Just den här gången.
Sorgsenheten och vemodet över mr. O klingar så sakteliga av. Istället känner jag mig mer och mer som pojken på den här bilden:
Det som händer med mig är kanske det viktigaste som hänt i mitt vuxna liv. Jag tror inte att det finns en mening med livet, eller ett förutbestämt öde. Det finns bara tillfälligheter, och konsekvenser av våra medvetna och omedvetna val.
Det mesta vi gör i livet sker på autopilot. Autopiloten i sin tur styrs till stor del av känslor, men det beteende autopiloten väljer har inget med konstruktiva effekter att göra. Autopiloten vill minimera smärta och maximera njutning.
Fram till nu har jag till stor del undvikit att titta på hur min autopilot styrt mig, och vad som fick autopiloten att agera så. Nu har jag börat se det, och varje gång jag hittar något jag inte gillar att autopiloten gör så försöker jag hitta sätt att programmera om den.
Jag minns inte när jag började undvika mig själv, men jag vet att det var i samband med att jag utvecklade en starkt extrovert sida.
Sedan dess har det sakta men säkert accelererat. Jag multitaskar allt. Varje stund som jag möjligen kunnat spendera med att se på mig själv, som när jag äter ensam eller åker tunnelbana, har istället spenderts med teve, tidningar, böcker, telefon, surfande och tusen andra småsaker. Fokus ligger alltid på något annat än mig själv. Till och med när jag borstar tänderna så tittar jag på teve eller läser (!).
Inte konstigt att jag byggt upp en självkänsla baserad på prestation. Autopiloten har fått tydliga instruktioner. Prestera. Var extrovert. Ta kommandot. Folk kommer att gilla dig. När alla gillar dig är du sjukt mycket värd. Ända tills någon ogillar dig. Ända tills du hamnar i en situation du inte kan prestera dig ur, eller en relation du inte kan prestera dig in i. Problemet är att autopiloten inte kan göra någon konsekvensanalys, och hittar skyddsbeteenden för att minimera smärtan av att inte duga.
Jag minns inte om jag någonsin ställde mig frågan ”Vem är jag?” när jag var tonåring. Det borde jag ha gjort, för mig hör den frågan tonåren till. Ändå är det, näst efter ”Jag undrar vad som ligger bakom den här känslan jag har?”, den vanligaste frågan som gått genom mitt huvud den sista tiden. Det hela är lite ”Hej, jag heter Micke och jag är trettioetton och ett halvt”.
Hur hamnade jag här? Det började med att jag blev anställd på Hyper Island, gick en UGL, träffade mr. O och fortsätter nu med kognitiv beteendeterapi. Jag har ingen aning om var det slutar, men jag vet att det är på ett bra ställe. Och så sakteliga, när sorgen och vemodet klingar av, kan jag börja njuta av den skräckblandande förtjusningen i resan.
Jag skriver sällan om vilken musik jag lyssnar på. Det beror mest på att musik för mig är ett soundtrack till det jag gör just då, och om en låt är bra eller inte är helt beroende av kontext. E-Type funkar sjukt bra på ett Bodypump-pass, men inte hemma. Till exempel.
Anyhow, jag tänkte dela med mig av soundtracket till mitt liv de senaste veckorna. Det är förmodligen den mest melankoliska spellistan jag någonsin satt ihop:
Det är snart en månad sen jag tog de första stegen på det som kanske kommer att bli den viktigaste resa jag gjort som vuxen. Det började med att inse att jag aldrig visat sårbarhet. Jag hade tagit ett par bestämda steg mot insikten för att titta närmare på den när jag föll handlöst. Jag föll ner i den djupaste av mina avgrunder, där alla mina demoner spann mörka fantasier som de täckte över mina upplevelser och minnen med. Många av monstren hade jag stött på förut, nu såg jag för första gången hur de levde ihop i något slags kollektivt medvetande. Mitt ibland dem, som drottningen i en bikupa från Twilight Zone, satt den som kläckte och matade de andra; Självkänsla baserad på prestation och andras bekräftelse. Oavsett hur ofta jag tog kål på de andra demonerna var de garanterade en återuppståndelse så länge drottningen fanns.
Under ett ögonblick tittade vi på varandra, överraskade. Jag hade brutit vår ordlösa överenskommelse om att jag skulle blunda, fly, gömma mig varje gång den visade sig. Och det var precis vad jag gjort i hela mitt medvetna liv, innan jag ramlade ner rakt i hennes kula.
Under ett ögonblick tittade vi på varandra, överraskade, innan vi kastade oss mot varandra. Hon vet att hon har förlorat, att hon aldrig kan bli osynlig igen, att hon bara kommer att existera så länge vår kamp varar. Jag vet att jag aldrig kan ta död på henne utan att samtidigt döda prestationen som drivkraft. Hon kämpar för sin existens och jag slåss för det är det enda alternativet. Hennes vapen är ångest, sorg och mörka fantasier. Mina är öppenhet och reflektion.
Och det är där jag är: låst i en kamp mot mig själv, som som jag inte vet hur jag ska vinna.
Jag har länge lovat att blogga om min UGL-upplevelse. Det som är svårt med att beskriva en UGL är att det är lika delar praktisk utbildning i situationsanpassat ledarskap, att se sig själv genom andras ögon och att få en verktygslåda för personlig utveckling.
Jag tänker börja berätta om det sista: verktygslådan. Den jag fick innehöll tre saker: steroider och två speglar.
Steroiderna är för utvecklingen. Hur mycket jag än växte som person under valfri period före min UGL så växer jag numera två-tre gånger snabbare. Processen är inte helt smärtfri, och ibland väldigt läskig men samtidigt mycket befriande och belönande.
Speglarna är till för att kunna dubbelspegla sig i. Istället för att hela tiden se mig själv framifrån kan jag se mig själv från sidan, eller bakifrån. Helt plötsligt kan jag se mitt beteende på ett annat sätt, och se beteenden som jag inte ens varit medveten om att jag har haft.
Jag har alltid undrat varför jag inte haft något längre förhållande under de senaste tio åren. Någonstans har det gnagt i mig att det är något jag gör, men jag har aldrig vågat titta på det. Förrän nu. Det började med en paradoxal känsla: dejtingen med mr. O började kännas jobbig för mig. Här var en person som jag på riktigt gillad; Det borde vara solsken och fågelkvitter överallt. Men solskenet försvann ibland bakom mörka moln av ångest och rädsla. Fågelkvittret skar sig mot molnen.
Känslor föder tankar som i sin tur föder beteenden. Jag tittade på just de mörka känslorna för första gången i mitt liv. Varför kände jag så? Vad exakt var det som kändes jobbigt? Gradvis insåg jag att de bottnade i ett storebrorskomplex och en rädsla för att vara sårbar.
Jag har ända sen fyra-fem års ålder tagit ansvar för andra. Ansvar för min mamma, som var ensamstående med mig och min lillebror, ansvar för min lillebror som var tre år yngre, ansvar för mina systrar när de föddes som sladdbarn. Som storebror har man inte råd att vara sårbar, ledsen, rädd eller någon annan än Den som Löser Alla Problem. Så jag fixade, löste, tröstade, ordnade och tog ansvar. För andra. Min egen sårbarhet trängde jag undan. Längst ner i facket sårbarhet fanns gråt och sorg – det är känslor som jag ytterst sällan fått visa. De personer som sett mig gråta i verkliga livet kan räknas på fingrarna, och det blir flera fingrar över. Faktum var att jag bara hade två känslolägen utåt, två humör som år osårbara: glad och upprörd.
Aha-upplevelse. Jag har aldrig känt mig så utsatt och sårbar som när jag börjar känna något för en annan person, och någonstans längs vägen måste jag antingen visa sårbarheten eller undvika den. Past-Micke har alltid undvikit den.
Jag minns fortfarande vad en kille jag dejtade för tio år sedan berättade, när vi träffades ett halvår efter att det tagit slut. Vi hade varit hemma hos mig, i varsin ände av mitt lilla rum. Trots att vi fysiskt befann oss bara några meter från varandra uppfattade han mig som så långt borta att jag var onåbar. Det var någonstans här han tvivlade på det vettiga i satsa på oss. Omedvetet hade jag låst ut honom, agerat lite arrogant, varit lite frånvarande. Allt för att han skulle avsluta det, så att jag skulle slippa känna mig – visa mig – sårbar.
Aha-upplevelse. Det var så Past-Micke hanterat alla situationer som skulle kunna börja brännas.
Tillbaka till mr. O. Jag pratade kring de här reflektionerna med en kollega (och vän, vill jag påstå) och hon ställde bara en fråga: ”Litar du på honom?”
Svaret var så självklart för mig, där fanns inte ett uns av tvekan.
”Berätta då för honom hur det känns.”
Fram till den kvällen var fallskärmshoppning det läskigaste jag gjort i mitt liv.
Det här var läskigare. Att sitta och stamma, att inte hitta ord och att känna att det jag säger är alldeles för mycket samtidigt som jag inte säger tillräckligt, att ta av mig storebrorsdräkten och stå helt naken framför mr. O var så läskigt att jag skakade.
Det var här tilliten växte. Han kunde hantera situationen, han kunde läsa mig och han kunde lugna mig när jag hade så mycket adrenalin i kroppen att jag skakade. Det här var första steget på en helt ny resa, och jag skulle aldrig kunna vända om igen. Future-Micke kommer att vara sårbar och uppvisa ett helt annat känslospektrum än Past-Micke.
Känslan efter att ha gjort något som är läskigt är alltid frihet.
