Privat, personlig eller professionell?

Idag gjorde jag en inventering av min nätvaro och ställde mig återigen frågan om privat vs professionell. Vi kan sammanfatta det så här: ”Hur privat kan man bli på Facebook när man har kunder bland sina Facebook-vänner?”

Det började med bloggar, fortsatte med Facebook och är mer aktuellt någonsin med svensk-explosionen på Twitter. Jag har tagit aktiv ställning i den här frågan för länge sen, så att jag ställde mig frågan idag var mest en statuscheck på om mitt beslut håller. Och det gör det: Idag har jag formaliserat mitt ställningstagande genom att strukturera om lite här på bloggen. Men mer om det i ett annat inlägg.

Så här såg gränsdragningen ut för mig när jag inledde mitt yrkesliv:

Professionellt, personligt, privat 1

Jag blandade sällan mitt arbetsliv med mitt privata dito. De närmaste arbetskamraterna kände till min familjesituation ungefär på nivån ”bekanta”, medan andra professionella kontakter på sin höjd visste var jag bodde.

Med sociala nätverk, bloggar och olika online-communities i olika intressesfärer är det svårt att hålla den åtskillnaden, såvida man inte gör allt under pseudonym eller låser allt sitt innehåll så att bara ens godkända vänner kan se det – och sedan håller ett vattentätt skott mellan vänner och professionella kontakter. Jag tror att det i längden blir ohållbart, dels för att det mesta kommer ut ändå i ett samhälle som blir mer och mer transparent, och dels för att det är en mycket steglös skala mellan vän – bekant – professionell kontakt. Att neka någon som man tycker är en ”professionell kontakt” att vara ens vän på Facebook är faux pas, och enda sättet att undvika situationen är att undvika de sociala nätverken.

(Ett sidospår: Bögar som använder Qruiser har, oftast ofrivilligt, mött den här problematiken för länge sedan. Har man surfat in på en profil och ser en helnaken bild på någon som man annars mest sett i kostym vid kundmöten gäller det att kunna hantera situationen. Och då har vi ändå kvar det något mer pikanta scenariot att sitta och sexchatta med någon, bara för att efter ett tag få en bild och inse att man snackat intima sexdetaljer med någon som jobbar på ett partnerföretag.)

Samtidigt har relationerna även i ”det verkliga arbetslivet” blivit mindre strama; Avståndet mellan ”personligt” och ”professionellt” har minskat betydligt. För personer som använder sig av sociala nätverk som Facebook skulle jag vilja säga att avståndet har försvunnit helt. Ungefär så här:

Professionellt, personligt, privat 2

Mitt beslut kring min nätvaro och mina sociala nätverk kan visualiseras så här:

Professionellt, personligt och privat i min tappning

Att följa mig på Twitter, eller att bli min vän på Facebook är samtidigt ett beslut att ta ett kliv in i området mellan ”professionellt” och ”personligt”. Mina statusuppdateringar kan lika gärna innehålla en personlig detalj, som ett länktips i yrket. Väljer man också att läsa min blogg får man räkna med att man ibland hamnar i området ”privat”. På samma sätt som jag utgår från att personer i min närhet kan hantera svaret till frågor de ställer, räknar jag med att de kan hantera information om mig som privatperson som de aktivt letar upp på min blogg.

Har du funderat på hur din nätvaro påverkar avståndet mellan dina sfärer?

Andra bloggares inlägg om , , , , ,

Alanis hade fel: It didn’t blow up in my face

2008 stavades frihet. Det var det bästa året hittills i mitt liv, och jag har anledning att misstänka att 2009 kommer att bli ännu bättre.

Januari
Jag började sluta trygghetsknarka. Jag sa upp mig från ett jobb jag inte var kompatibel med, utan att ha något annat påskrivet. Känslan av frihet var påtaglig.

Februari
Jag började på det bästa jobb jag någonsin haft.
Jag köpte årets snyggaste sneakers, som nästan behöll sin titel hela året. Det vill säga, ända tills jag åkte till USA och kom hem med tre par som alla lätt kunde göra anspråk på samma titel.

Mars
Jag upptäckte Sirap (brunschstället, inte den söta kryddan), och träffade Mr. O (där dock kallad mr. M) på samma dag, utan att veta att jag ett halvår senare skulle ha en första dejt med mr O på just Sirap. Livets regi, någon?

April
Jag fick en av de bästa komplimanger jag hittills fått: multi-spontan, jag hade årets värsta karatefylla.

Jag inledde den tio veckor långa protesten mot FRA-lagen, med en fjärrstyrd övervakningskamera i lägenheten, vilket också ledde till att jag lärde känna min favvo-läkare D.

Maj
Upplevelser. Jag var i Barcelona för första gången, efter en bloggomröstning gick jag på bastuklubb och jag gick min UGL-kurs, vilket är en av de tio bästa sakerna jag gjort i mitt liv.

Juni
Jag åkte på klamydia i lungorna (eller i alla fall en lunginflammation orsakad av TWAR) och lät bloggläsarna bestämma för om jag skulle spara skägget eller inte. Skägget blev en hit – det var både snyggt och hångelvänligt enligt flera oberoende källor – och sitter kvar än idag (och förmodligen väldigt länge till).

Juli
Jag insåg till sist – efter ett år – att mr P. inte var typen som kunde ta beslut. Så jag tog ett, att avsluta vår semi-dejting. Istället åkte jag till Irland och letade snygga irländare att hångla med, bara för att upptäcka att de antingen flytt landet eller var upptagna. Till slut hittade jag en söt en.

Augusti
Slagsmål är väl att ta i, men jag örfilade upp en tjej. Jag tänker att om man börjar slåss så får man vara beredd att ta konsekvenserna, oavsett om man råkar ha kuk eller fitta. Jag är inte riktigt så zen/Jesus än att jag vänder andra kinden till.

Jag började dejta mr. O.. Jag visste att vi hade träffats i mars, han hade inget minne av det. Det är skägget, I tell you. Min fuckable-faktor gick upp ett par snäpp med det.

September
Jag gjorde slut med Jake, och hade en intensiv dejtingperiod med mr. O. Det har bara hänt mig två gånger att jag klickat så bra med någon från början, och bägge gångerna inträffade 2008. Men nu springer jag händelserna i förväg.

Årets absolut tyngsta period började när jag or Mr. O bestämde oss för att bryta.

Oktober
Jag började ta mitt körkort inför USA-resan. Jag hade åtta veckor på mig att ta det från scratch. Jag började gå i KBT, en annan av de tio bästa enskilda saker jag gjort i hela mitt liv.

Jag skapade ett eget avslut för första gången i mitt liv

November
Jag tog mitt körkort, och gjorde gigantiska framsteg med KBT:n. UGL var en bra grund att bygga på, och mitt jobb är ett fantastiskt växthus.

December
Det var här jag för andra gången i mitt liv träffade en person som jag klickade med direkt. Jag drog iväg till USA på den längsta resa jag någonsin gjort, körde omkring 250 mil, blev nyförälskad i San Francisco och fick en massa upplevelser. Ett perfekt avslut på ett grymt bra år.

Andra bloggares inlägg om ,

Till och med satelliterna såg Obamas installation

Två miljoner människor var på plats för att se Obamas installation live. När så stora folkmassor samlas på ett och samma ställe ser satelliterna det. Geoeye-1, som sköts upp förra året och bland annat förser Google med satellitbilder, fångade allt på bild.

Området kring Washington-monumentet i vanliga fall:

Området kring Washington-monumentet under Obamas installation:

Här är en större version av bilden med själva Capitol Hill på.

(via Techcrunch)

Andras blogginlägg om , , ,

Apropå (den heterotrista) Guldbaggegalan

Hur vaniljtråkigt är inte ”bästa manliga huvudroll” och ”bästa kvinnliga huvudroll”? Hur gör man i fall där huvudrollen spelas av ett barn, som i ”Låt den rätte komma in”? Eller i fall som ”Transamerica” där en kvinna spelar en man som blir en kvinna?

Det är svårare att jämföra insatser mellan genrer, som drama och komedi, än insatser av män och kvinnor. Jag skulle hellre se ”bästa huvudroll i drama”, ”bästa huvudroll i komedi” och så vidare. MTV Movie Awards har i alla fall ”Best villain” och ”Best comedic performance” som inte är knutna till kön.

När jag ändå håller på och kräks över heteronormativitet i prisutdelningar kan musikbranschen också får sig en släng: P3 Guld har fattat grejen. Årets upplaga skippar indelningen ”manlig” och ”kvinnlig” när det gäller artister. Rockbjörnen har det inte.

Andras blogginlägg om , , , , ,

USA i bilder, pt 3

När jag ser vägen på sträckan Los Angeles – Las Vegas förstår jag varför amerikanska bilar har ”cruise control”. Landskapet förändras knappt, och man får leta efter detaljer som gör utsikten rolig.

David hade tagit på sig uppdraget att planera vår enda heldag i Las Vegas. Efter att har varvat ner framför vattenfallet på Wynn fick vi order om att infinna oss där klockan 10 nästa morgon.

Första aktiviteten var en helikoptertur med picnic i Grand Canyon.

Jag har sett Hooverdammen förut, jag har bara aldrig sett den från en helikopter. Fördelen med helikoptern är att den kan ta det lugnt och hovra ovanför ställen så att man verkligen får se dem. På bilden kan man också se den nya motorvägen och bron som byggs över passet.

Efter en halvtimmes helikoptertur kom vi fram till Grand Canyon. En annan fördel med helikopter just när det kommer till Grand Canyon är att flygplan inte kan komma speciellt nära. Flygplan får inte flyga nere i själva ravinen, och de kan definitivt inte landa där.

Vi landade på Hualapai-stammens territorium, en kilometer ner i ravinen.

Vår pilot var såklart den snyggaste av dem alla. Inte för att det säger så mycket, eftersom de andra var ”attractively challenged”, men söt var han.

Det enda som är mer civiliserat än att landa på Grand Canyons botten i helikopter är att stå och njuta av utsikten med ett glas champagne i handen. (Well, rent tekniskt var det ett plastglas, men civiliserat var det.)

När vi lyft igen och flög hemåt tog det inte många minuter innan vi såg snötäckta vidder. Det var en udda kontrast till hela dricka-champagne-i-solskenet-i-Grand-Canyon-grejen.

Vi var inte klara där. Efter att ha kommit hem och käkat en sen lunch och fräschat till oss drog vi till Ceasar’s Palace (inga muskulösa dörrvakter i romerska dräkter där – stor besvikelse) för att kolla på Bette Middler. Showen var fantastisk, och det finns två saker som gör att jag älskar henne än mer efter den:
Att hon lanserat en serie badprodukter som heter ”Bathhouse Betty”. Bette började sin karriär på badhusen i New York, och jag älskar att hon hyllar sitt (med amerikanska mått absolut inte rumsrena) ursprung.

Att hon i inledningen frågade ”where is my people?” för att få judarna att ropa och stoja, och sen frågade efter ”the gays” (”they travel in packs!”). Inga antaganden om att ingen ändå skulle våga ge sig till känna för att det ”kan vara känsligt”, ingen don’t ask, don’t tell-attityd.

Vi avslutade med att äta på Las Vegas bästa steak-restaurang. Snacka om att göra det bästa i Vegas.

(Förresten så såg jag att Anthony Cools bytt upp sig och numera kör sin hypnosshow på Paris, Paris. Endera dagen ska jag konvertera min video och lägga ut den på Youtube.)

Andra bloggares inlägg om , , , , ,

USA i bilder, pt 2

San Francisco har färre invånare än Stockholm, men har en skyline som lovar alla möjligheter, frestelser och synder som bara en riktig storstad kan leverera. Eftersom the Bay Area har ungefär hälften av Sveriges befolkning, kan San Francisco definitivt leverera vad dess skyline lovar.

En av turistgrejerna som är värd att göra är Alcatraz. Det är bara ett bolag som får lägga till vid ön, och det gäller att boka biljetterna i tid under turistsäsong. Fem dagar i förväg är en bra regel.

Alcatraz har varit militärfästning och militärfängelse innan det blev ett högsäkerhetsfängelse. Det kändes udda att befinna sig i något som jag bara sett i teveserier som ”Prison Break” och samtidigt veta att det här var på allvar.

Något man definitivt ska göra är att ta audio-guidningen runt inne i fängelset. Historier om rymningsförsök (det är fortfarande oklart om ett av dem lyckades) blandades med berättelser om vardagen på fängelset, allt berättat av tidigare fångar och fångväktare.

När solen låg på var det tillräckligt varmt för att gå i kortärmat, men så fort man kom in i skuggan, eller när solen gick ner (vilket den gör vid 17) så blev det kallt nog för skinnjacka. Det sägs att det här är den kallaste vintern på länge i San Francisco, men det är tidig vår med svenska mått mätt.

Keep clear. Varje gång jag ser det hör jag Korben Dallas säga ”I’m trying, i’m trying”. Jag lyckades hålla mig undan poliskonfrontation (om man räknar bort alkoholkontrollen). Trots att jag körde mot rött. Två gånger, och ena gången stod en polisbil stilla vid rödljuset på väge åt andra hållet. Jag pratar inte om att svänga höger, för det får man göra här. Till mitt försvar måste sägas att rödljuset (det var ett och samma jag körde mot bägge gångerna) såg ut att reglera en korsning och inte ett övergångställe. Men som Andy sa: ”Nåja, det var ingen som dog i alla fall”.

På vägen ner till Los Angeles, där vi skulle plocka upp David och Anders för vidare färd till Las Vegas, körde vi Highway 1. Den vackraste sträckan som Highway 1 passerar är Big Sur. Det är ett område utan några fasta gränser, men stället vi stannade till vid räknas definitivt till området. Området är så vackert att jag försökte ta ett panorama från Big Sur (jpeg, 17.6 mb)

Det är svårt att i ord beskriva hur högt ljudet är från vågorna när de slår mot stranden. Jag skulle lätt kunna tänka mig att bo vid havet, jag tycker att ljudet är rogivande. Andy höll inte med. Det finns få hus här, och de flesta värderas långt över 2 miljoner dollar. Även nu, under finanskrisen.

En rosa Domo har varit vår maskot i bilen hela vägen från San Francisco. Folk här får körkort på så lösa grunder att det är löjligt. Ingen framförhållning, inget konsvekvenstänk och ingen koll runt bilen. Kombinerat med rödljus där det går en sekund från att det blir rött åt ena hållet, till att det det blir grönt åt andra, är jag förvånad över att vi bara sett en bilolycka. Däremot är antalet tillbucklade bilar skyhögt.

Andras blogginlägg om , , , , ,

USA i bilder, pt 1

Min hjärna känns lite lätt överkokt av alla upplevelser under de senaste veckorna, och det känns som om det var ett par månader sen vi lämnade San Francisco och passerade Big Sur på vägen ner till Los Angeles. I verkligheten är det bara en dryg vecka sen, men en vecka full av upplevelser. Här är några av dem:

På vägen upp till San Francisco åkte jag Highway 1. När solen höll på att gå ner var jag nästan helt ensam på vägen. Ibland kom något enstaka möte, men för det mesta var det lugnt och stilla. Jag stannade till på en klippa och betraktade när solen gick ner (jag försökte rita det förut)

När Andy kommit upp spenderade vi en förmiddag i Castro. Vi hade bägge två kamerorna med, och tydlgien är amerikanare ovana att se systemkameror med lite större objektiv. Jag har tappat räkningen på hur många kommentarer och förvånade blickar min kamera fått.

Castro är fantastiskt. Den klassiska skylten tillhör biografen, och på hela gatan finns regnbågsflaggor på stolparna. Det här är ett av få ställen där heteropar är i minoritet och faktiskt drar ögonen till sig när de går hand i hand på gatan.

Den ena backen erbjöd bättre utsikt än den andra. När solen låg på blev det ganska varmt, och det här ser mer ut som en sommardag än som en vinterdag i den kallaste vintern på länge, enligt många San Francisco-bor jag pratade med.

Det finns inte många ställen där man kan hitta såna här budskap inristade i betongen innan den har stelnat. Oftast har klotter som innehåller ”gay” mer nedvärderande budskap.

Jag och Andy åkte ut till Muir Woods, ett gigantiskt naturreservat med Sequoia-träd (också kallade ”redwood”) norr om San Francisco. En timmes biltur där man får åka Golden Gate, och där man passerar vägar med namn som ”Panoramic Highway” och ”Shoreline Highway”. Ett av träden såg ut som något taget ur ”Sagan om Ringen”, framför allt i skymningen:

Andra turistiga saker som jag och Andy gjorde var att åka cable cars. När vi skulle köpa biljetter (5 dollar enkel resa) kom en riktig wheeler-and-dealer-snubbe fram till oss och erbjöd oss att köpa dagsbiljetter giltiga samma dag för 5 dollar styck. Vi kollade äktheten med en vakt och slog till. Första turen gick till Fisherman’s Wharf:

Det är populärt att sälja alla möjliga statyer i San Francisco. Lejon, tre apor på bänkar, delfiner, sjöjungfruar – vi såg det mesta. Den här var en av de mer bisarra, för vid en första anblick såg det ut som om pojken gjorde något annat med flickan än att lyfta henne.

Vid Fisherman’s Wharf finns ett museum över arkadspel och mekaniska underhållningsmaskiner. Allt från tidiga underhållningsmaskiner som visade filmer på lättklädda flickor (”See what the belly dancer does on her day off!”) till Ms Pacman och flipperspel. Den mest bisarra är definitivt Laughing Sal. Större än en fullvuxen människa står hon i ett kabinett och ser clown-läskig ut. Jag provade att mata in 50 cent, varpå hon började röra sig och skratta. Jag antar att meningen var att skrattet skulle smitta, men det kan vara den mest skräckfilmsliknande upplevelsen jag haft i mitt liv. Hade jag varit ensam i den hallen så hade jag behövt rena kalsonger.

Andras blogginlägg om , , ,

Not too shabby for Michael

Ross: Rach, Rach, I am so sorry. I am so-so sorry.
Rachel: Oh Ross, come on! You just did what you had to do.
Ross: That’s it? You’re not mad? I mean, it must’ve been terrible.
Rachel: Terrible? Hell, I was in Greece! That was a nice hotel! Nice beach, met the nice people. Not to shabby for Rachel.
Ross: So, what? That’s it?
Rachel: Well, yeah! We’re cool. Totally cool.

– Vänner, S05E02, The One With All The Kissing

Hotellt jag bor på är shabby, men det är rent och hela shabby-heten är en del av charmen. ”Utsikten” från rummet säger allt:

Tvättstället där jag lämnade in min tvätt såg också lite shabby ut, men några timmar och tolv dollar senare fick jag tvätten levererad i såna här fina paket:

Dim Sum-stället som jag och Andy gick in på idag såg mer än shabby ut. Jag har lärt mig att man inte ska döma boken efter utseendet när det gäller mathak här, så vi gick in och tog en omgång dim sum för två personer för 10 dollar – inklusive dricka. Stället må ha varit shabby, men maten var suverän.

Ett ställe som inte är shabby, men där både service och innehåll känns oinspirerat är Carnelian Room på 52:a våningen i San Franciscos näst högsta byggnad (555 California Street). Trots det är stället värt ett besök, mycket på grund av utsikten.

Imorgon blir det mer turistande i San Francisco. Det må vara julafton hemma i Sverige, men här i USA är det dagen innan jul. God jul på er allihop!

Andras blogginlägg om , ,

Stoppad av polisen

Jag har alltid velat säga ”Good evening officer, what can I do for you?”, och igår fick jag göra det.

The GPS lady har en fetisch för motorvägar. Finns det en motorväg i närheten föreslår hon rutten via den, oavsett om det blir en omväg. Jag har börjat hitta någotsånär här i San Francisco, och igår ignorerade jag hennes propåer om att svänga upp på motorvägen när jag körde tillbaka till hotellet. När jag körde den rutt som jag trodde skulle gå snabbast blev det plötsligt trafikstockning på en av de större gatorna. All trafik leddes av till en fil: polisen i San Francisco gjorde nykterhetskontroller.

Polismannen presenterade sig på ett mycket artigt sätt och berättade att de gör nykterhetskontroll. Nyketerhetskontroll här innebär

  • ”visuell inspektion av föraren” (ser hen full ut?)
  • ”kontrollfrågor” (”Have you had anything to drink tonight?” ”No sir, just coffee”)
  • ”kontroll av körkort” (”That’s not your driver’s license” ”It is, it’s just Swedish”)

Det var över på ungefär 45 sekunder. Det sympatiska är att polisen önskade en god kväll och gav mig ett kort med numret till de stora taxibolagen i San Francisco: ”Okay, you can go. Remember, if you take a drink, call a cab”. Jag gillar det preventiva arbetet.

Andras blogginlägg om , ,