En dag i livet som försöksperson

Det som är skönt med att vara försöksperson i medicinska studier är att det finns en rutin i dagen, samtidigt som jag har en hel del tid för mig själv. Så här såg första dagen ut i den här studien:

07:00 Blir väckt av sjuksköterskorna. Gick på toaletten och lämnade urinprov i en plastmugg. Toaletterna har inga lås på dörrarna, för att det aldrig ska vara en låst dörr mellan mig och hjälpen ifall något skulle gå galet. Istället tänds en röd lampa som styrs av en rörelsedetektor inne på toaletten. Efter toalettbesöket var det raka vägen tillbaka till sängen där jag fick elektroder fasttejpade på överkroppen, tio för EKG och fem för trådlös övervakning (telemetri).

07:15 Ryggläge i tio minuter för att stabilisera för EKG och blodtryck.

07:25 Temperaturtagning, EKG och blodtryck. Första EKG:t printas på papper, och tar bara drygt 30 sekunder. Termometern är snabb, det tar bara några sekunder för den att ta tempen under tungan. Ett engångsplaströr håller termometern hygienisk. Samtidigt tas blodtryck och puls. Blodtryck och puls tas tre gånger, en gång liggande sedan stående två och fem minuter senare, för att kolla att kroppen reglerar blodtrycket som den ska.

07:35 En perifer venkateter (bilden) sätts in i mitt högra armveck. Det är många blodprov som ska lämnas, och på det här sättet slipper jag många stick. Den kommer att sitta kvar i drygt två dygn den här gången. Det är lite hugget som stucket (ursäkta göteborgskan) om katetern kommer att kännas eller inte. Ibland hamnar den rätt i armvecket och känns lite obehaglig. Jag har tur, den hamnar perfekt. Jag känner knappt av den. Ett blodprov tas via katetern.

07:40 Mätning av lungkapaciteten. Det finns en risk för allergisk reaktion mot medicinen vi ska ta, och om jag förstått det rätt är det här en säkerhetsåtgärd. Spirometrin mäter hur mycket luft jag kan blåsa ut om jag fyller lungorna och gör en enda kraftig utandning. Jag sitter i en stol och blåser in i en handhållen apparat. Den mäter upp omkring 4,5 liter, eller 120% av snittet för min ålder.

07:50 En läkare kommer förbi och gör en undersökning av svalg, ögon, hud och lungor för att senare kunna fastställa om det uppstått någon skillnad till följd av en allergisk reaktion.

08:00 Läggdags igen. Inför varje EKG och blodtryck måste vi ligga stilla på rygg i tio minuter.

08:10 Tio minuters digital inspelning av EKG. Det här blir basen som alla andra EKG:n jämförs med, så det gäller att kunna ligga still. Jag somnar, så det är inga problem.

08:20 Telemetrin sätts igång. Det är en dosa som är kopplad till fem elektroder på överkroppen och trådlöst sänder EKG-kurvan till en central. Ifall någon får problem med hjärtat larmar det i lokalen och hos sköterskorna. Fotografering på avdelningen är förbjuden, vilket jag inte visste för tre år sen när jag tog en bild på hur telemetri-utrustningen såg ut då:

Dosan i sig ser ut så här:

Jag får också göra ett standardiserat test för att avgöra psykiskt välbefinnande. Det handlar om skalor kring ångest, oro och stress. Urininsamling startar. Under ett dygn ska jag kissa i en plastdunk som byts ut efter sex respektive tolv timmar.

08:20 Blodprover tas. Tre rör i den här omgången. Rören rymmer mellan 3,5 och 10 milliliter. Det känns inte alls, eftersom kanylen redan sitter där. Kanylen funkar så att det är vakuum i provrören som drar ut blodet. Ett av provrören fylls inte riktigt, och sköterskan bestämmer sig för att ta bort korken och låta det droppa från den öppna katetern. Första gången hade jag förväntat mig att det skulle spruta ur den i en strid ström, men det är bara några droppar som kommer ut med varje hjärtslag.

08:40 Dags för en dos av medicinen vi ska testa. Medlet är en vätska som sprutas in i munnen på mig med en spruta, och jag får svälja ner den med lite vatten. Det här är också ”Zero hour” i schemat vi har fått. Där står saker som ”49 hrs: Standard breakfast” och ”54 hrs: Subject takes snack”, plus alla andra hålltider vi behöver hålla reda på. De flesta rum har en eller flera synkroniserade digitala klockor på väggarna, för att vi alltid ska ha samma tid.

Därefter följer mycket sängliggande med täta provtagningar, undersökning av lungor, hud och svalg, blodtryck och EKG. När jag får lunch vid 11:55 har jag lämnat 16 provrör blod, 7 blodtryck och 7 EKG:n.

Lunchen, spaghetti med köttfärssås, går ner i rekordfart. Det enda jag ätit sedan igår kväll är två deciliter yoghurt. Allt är standardiserat, och jag får inte äta något annat än det som står på min meny, på utsatta tider. En kopp kaffe ingår i lunchen. Mätt och med tillfredsställt koffeinbehov är det tillbaka till sängen för ytterligare en omgång tester.

Nu börjar det också dyka upp luckor med egen tid. Mellan 12:40 och 14:00 kan jag göra vad jag vill, likaså mellan 14:40 och 16:25 där det följer en kvart tester innan en längre ledighet. Ungefär så ser resten av kvällen ut.

Jag kopplar upp min dator mot det trådlösa nätverket, men det visar sig att de spärrar roliga sajter. Då pratar jag inte om såna som bibliotekarien på frireligiösa Mullbergaskolan råkat ut för, utan sajter som YouTube och IMDb. Mitt 3G-modem kommer väl till hands här.

I ett av dagrummen finns en Xbox 360 med spelet Guitar Hero World Tour. Jag gillar inte gitarrspelandet, men trumsetet är kul. Så kul att jag idag, två dagar senare, har ont i vänster handled efter att ha trummat lite för entusiastiskt till ”Hotel California”, ”What I’ve done” och ”Eye of the tiger”. Jag och Tomas, den av mina medpatienter jag bondat mest med är ett rätt bra team med honom på gitarr och mig på trummor. Vi försöker övertala en av de andra två att ta mikrofonen och ingå i vårt band, men de föredrar pingisbordet.

Dagens största äventyr på egen hand är annars duschen [infoga valfritt skämt på temat ”pingis”, ”ont i handleden”, ”dusch”]. Att duscha med telemetriutrustningen på sig är lite som att spela Twister med sig själv. Jag lyckas spola av två elektroder, men i övrigt sker inga olyckor.

Senast 24:00 ska lamporna vara släckta, och vi ska ligga i våra sängar. För övrigt är sjukhussängarna mycket bekväma. Jag sover som en stock, och med sina reglage är de bekväma att sitta och läsa eller använda datorn i.

Nur är det dags för nästa punkt i mitt mentala schema:
64 hrs, 20 minutes: Subject brushes teeth and goes to sleep.

Andras blogginlägg om försöksperson, medicinstudier, astra zeneca, medicinforskning