Hur twitter lärde mig varför man begår seppuku

När jag duschade efter två träningspass igår började jag i huvudet räkna hur mycket energi jag i genomsnitt fick i mig en vanlig vardag. Det slog mig att jag förmodligen låg på tok för lågt och gjorde en mental anteckning att räkna ut det när jag kom hem. Föga visste jag att det skulle resultera i något som jag hoppas är årets pinsammaste grej, för mycket mer än så här skulle jag inte riktigt palla.

För att förstå historien, behöver du ha lite bakgrund:
När jag uppdaterar mina sociala nätverk (statusen på Facebook, inlägg på Twitter, Bloggy, Brightkite och Jaiku) gör jag det genom en och samma tjänst: ping.fm. På det sättet slipper jag skriva samma sak fem gånger, ping.fm sköter uppdateringen av alla sociala nätverk åt mig. Dessutom har de en mobilsajt, som gör att jag kan sköta uppdateringar när jag är på språng.

På de flesta nätverk har man max 140 tecken på sig för att skriva sitt meddelande. Allt därutöver blir klippt. Det gäller att hålla sig kort, och har man långa adresser kortar man med fördel ner dem med tjänster som Shorl.com, Tinyurl.com eller is.gd. När man har en URL som denna: http://www.uppladdningen.nu/uppladdningenwww/main.nsf/page.items.www/92BDB88ACB662CE7C1257050004CDF59?open (106 tecken) är det skönt att kunna korta ner den till: http://is.gd/hAV2 (17 tecken)

Okej, nu tillbaka till historien:
När jag räknat ut mitt energibehov upptäckte jag att jag låg på 1000-1300 kalorier för lågt per dygn i energiintag. Det var en sån där perfekt grej att uppdatera med, samtidigt som jag tipsar om länken till Uppladdningen, där man kan räkna ut sin energiförbrukning. Sagt och gjort, jag skrev en statusuppdatering och gick vidare till att läsa alla bloggar jag prenumererar på flödet till.

Efter en halvtimma inser jag att det varit en del aktivitet både på Facebook och Twitter, där jag fått kommentarer på min uppdatering. De första var ganska ospecifika, och jag tänkte bara ”Wow, folk gillar verkligen det där med energiförbrukning och kalorier”.

Ända tills jag såg ett Twitter-svar från Anna:

För att citera illern Görans ägare: ”Börjar … ana … oråd”

Jag kollar min uppdatering. Allt ser okej ut. Jag klickar på länken. Det som dök upp var inte ett energiberäkningsformulär. Det var en porrsajt.

Enter blamageguden.

Som tur är kan man radera saker på Facebook och Twitter, och jag tror aldrig att jag raderat något så fort som igår. När jag gick och la mig tänkte jag: ”Tänk om jag gått och lagt mig direkt där och det där hade legat ute hela natten och morgonen istället för 25 minuter? Då hade jag nog behövt begå seppuku, alternativt bli eremit på något ställe där ingen hört talas om mig, Internet eller för den delen teknik nyare än elden.”

Anti-grädden på den här mosiga soppan till historia är att det inte ens var mitt porrsurfande som orsakade det. Inte för att jag inte porrsurfar (det gör jag, and I love it) utan för att jag inte porrsurfat alls de senaste dagarna. Inte för att det spelar någon roll i det stora hela. Jag vet dock en sak: i framtiden när jag kortar adresser, kommer jag alltid att kolla var det jag postar leder innan jag klickar på ”skicka”-knappen.

Andras blogginlägg om twitter, facebook, pinsamheter, sociala nätverk, porrsurfande, seppuku