Igår såg jag en skymt av avgrunden, som många gånger förr. Första gångerna försökte jag i panik klösa mig ut ur mitt huvud, ur mitt varande. Det är såna gånger jag skulle kunna bli missbrukare. Numera är jag lugn när avgrunden dyker upp, men det är inte ett rofyllt lugnt. Det är lugnet man känner när man gett upp allt hopp.
Jag ska försöka berätta hur det händer:
Det börjar med ögonblick när jag slås av varandet. Vi föds, och sen dör vi. Däremellan försöker vi med varierande grad av desperation åstadkomma något. Oavsett vad vi gör, oavsett hur vi agerar, så handlar detta ”något” om njutning av olika slag. Sex, makt, pengar, prylar, mat, kickar. Same, same but different. Jag kan alltid på ett teoretiskt plan förstå det. Men dessa tillfällen är mer. Jag känner det.
Den här känslan dyker upp från intet, som ett förskalv till jordbävningen som öppnar avgrunden. Igår hade jag duschat efter träningen när jag såg en skymt av min spegelbild i ögonvrån. Den första tanken som for genom mitt huvud var ”Är det värt det?”
Frågan var oskyldig, den syftade på att den träning jag lägger ner har fåfänga som halva drivkraften. Men den pekade också på ett hål som jag inte riktigt lyckats fylla. Plötsligt var jordbävningen där, och avgrunden öppnade sig inom loppet av en tanke. Jag såg dem alla, de gapande hålen i mig själv som jag fyller med olika upplevelser, men …
”Är det värt det?”
Det enda svar jag just i det ögonblicket kunde komma på är ”… men vad är alternativet?”
Jag kommer aldrig att se fram mot stunderna vid avgrunden. Men numera när den uppenbarar sig, så sätter jag mig vid kanten och tittar ner i den. Bredvid mig sitter relationerna till personer jag älskar. De gör det glädjelösa lugnet mycket lättare att uthärda.
Idag är det sol, glass och ballonger igen. Jag förstår det hela på ett teoretiskt plan, men jag känner det inte. Istället njuter jag av vackert väder, Pride-start imorgon, världens bästa jobb och en skön video till Dollys ”If you hold my hand”.
PS. Dexo skrev om hur han hanterar avgrunden. Det är ett bra sätt.
Andras blogginlägg om avgrunden
Det där känner jag igen, speciellt nånstans mitt i min utbildning när jag satt sent nån kväll och fick tacka nej till ännu en social grej för att jag var tvungen att plöja genom 500 sidor till. Precis när jag lade på luren, kunde det slå mig: ”Ska jag göra detta hela mitt liv, sätta annat på sparlåga för att låta mig uppslukas av detta? Jag skulle kunna hoppa av och göra nånting mindre krävande, bli en sköterska eller administratör, nåt där det inte gör så mycket att jag valde att gå ut istället för att kunna lite mer om nånting.”
Sen brukade jag ta en frukt eller nåt, läsa lite till, inse att jag nog tyckte detta var roligt ändå och att jag skulle vara mindre lycklig i längden om jag inte hängav mig åt det som driver mig.
Så, det var mest hypoglykemier. Säker på att detta inte bara är en sån? ;)
Eller så är det helt enkelt så att åsynen av din rumpa inte bara är en filosofisk upplevelse för oss andra…
@Daniel: jag garvade högt på tunnelbanan när jag läste kommentar #2. Folk är inte vana vid det uppenbarligen.
Anyhow, jag vet vad du menar med hypoglykemi. Men det är inte det. Vid dessa tillfällen är det liksom … en tomhet. Ingenting kan fylla den, och det hjälper inte att tröstäta (inte ens hjärnans belöningssystem hjälper). Jag kan tänka att jag gifter mig med Jake och hittar botemedlet mot cancer och HIV och … och sen? Det är liksom ingenting som kan fylla hålen. Inget.
@Micke Hur länge varar detta? Snackar vi minuter, timmar, dagar, veckor? Hur ofta kommer det?
Oops. Diagnostiskt tänk där. Jag ska sluta.
Fan vad bra du beskriver det.
Relationerna som sitter vid sidan om som gör att man inte hoppar…
Du behöver kanske en (till) inspirationskälla. Try them all …
http://video.google.com/videoplay?docid=-8201478015841155798&ei=jlKKSPnxJ47qigLw35nYCA&hl=en
Baby. Jag ska, för ovanlighetens skull, ge dig ett råd:
TOMHETEN är inte läskig.
Tvärt om.
Tomheten betyder att du är FRI att göra NYA VAL. Att ha nya drömmar.
Du behöver drömma baby.
Vad vill du med ditt liv? Vad drömmer du om?
Mitt råd är: ta dig lite tid på stället du drömmer bäst på och skaffa dig en ny fixpunkt. Sedan — och I promise — kommer tillvaron regissera sig.
Du behöver en ny dröm.
Du är uttråkad.
Dream, baby.
Dream.
@Daniel: det handlar oftast om ganska korta perioder, det går alltid över till nästa dag. Det är liksom inte depression, det är … annat.
@jerry: tack. Kul att du såg det, den kom naturligt och jag gillade den själv.
@bottlefly: fantastisk! Jag såg de första minutrarna och kommer definitivt kolla på hela i lugn och ro.
@Dexo: tack, baby. Jag tror att du har rätt.