Monica: Hey, Joey, I don’t think that you should leave Chandler alone. I mean it’s only been two days since he broke up with Kathy. Maybe you can go fishing next week?
Joey: Look, there’s nothing I can do for him right now, he’s still in his sweat pants, that’s still Phase One. Y’know? I’ll be back for Phase Two, I would never miss Phase Two.
Monica: What’s Phase Two?
Joey: Gettin’ drunk and going to a strip club.
Rachel: How does going to a strip club help him better?
Ross: Because there are naked ladies there.
Joey: Which helps him get to Phase Three, picturing yourself with other women.
Ross: There are naked ladies there too.
Joey: Yeah.
– Vänner, S04E14, ”The One With Joey’s Dirty Day”
Igår fredags drog jag och ett gäng vänner till Why.not’s fest på Wennergren Center. Det är en rätt magnifik festvåning högst upp i huset, med sån utsikt att jag kunde se mitt hus därifrån. Eller Cedergrenska Tornet i varje fall, och det är inte så långt från där jag bor.
Jag firade mitt lyckade körkortsprojekt. 1 oktober började jag köra på körskola, 26 november hade jag uppkörning i Stockholm för att hinna få körkoret innan min resa till USA. Det var tajt, inte minst med tanke på att ungefär 4 av 10 kuggades på uppkörningen under 2007. Jag kan göra det mesta om jag bara bestämmer mig för det, och nu väntar Californien, Highway 1 och en Chrysler 300. Det är frihet att kunna ta mig dit jag vill och själv styra över färdmedlet.
Jag firade att jag äntligen är tillbaka på ett ställe där jag kan titta på personer och känna attraktion. Det är liksom fas 4 (men utan de nakna damerna). Det är frihet, en värld full av möjligheter.
Där var mycket folk, och där var mycket bekräftelse och flirtar. Där var roliga samtal med sköna människor. Och plötsligt, omkring 01.00, var där mr. O. Det som inte var där, var den huggande ångesten i mellangärdet. Jag gick fram och hälsade, och vi pratade. Jag återvände till den sista och svåraste situationen, och det kändes rätt. Det kändes bra. Det är frihet, eftersom det inte finns något som begränsar mig.
Att stå på 24:e våningen i Wennergren Center och kolla ut över Stockholm med känslan av att världen är precis så vidöppen som utsikten – kvällen kunde inte bli bättre än så. Det sägs att man ska sluta när man ligger på topp, och det var precis vad jag gjorde. Jag åkte hem, med känslan av att vara king of the world. Och den har jag fortfarande.