Hundrade fallskärmshoppet

För drygt ett år sen berättade jag hur det var att hoppa fallskärm för första gången. Det jag inte berättade där var hur sjukt rädd jag var under hela utbildningen. Jag höll god min, för jag hade bestämt mig att ta certifikatet, men innerst inne tyckte jag att alla som njöt av att hoppa fallskärm var konstiga. De pratade om hur kul det var, själv kände jag bara ångest och skräck varje gång det var dags att hoppa ur planet.

Det var först när jag gjorde mitt första hopp tillsammans med en annan människa som jag insåg att fallskärmshoppning är galet roligt. Efter fyrtiofyra hopp, med tre kvar till certifierad fallskärmshoppare, upptäckte jag fallskärmshoppningen på riktigt. Friheten. Närvaron. Känslan av flow.

Att hoppa helt själv och ligga på mage och stirra på marken, vilket är ungefär vad man gör som elev på en konventionell utbildning, ger mig bara en känsla av att marken rusar snabbare och snabbare mot mig. Det är såklart en synvilla, eftersom hastigheten när man ligger på mage är rätt konstant. Det hela kändes lite ”var det inte mer än så här?”

Att hoppa tillsammans med någon annan ger fallskärmshoppningen en ny dimension. Där jag tidigare bara legat och fallit mot marken kunde jag nu justera min fart så att föll långsammare, eller snabbare. Alla rörelser, både de i höjd- och sidled hade helt plötsligt en referenspunkt.

Jag blev biten, och nästa sommar hade jag egen utrustning, köpt för pengarna jag tjänat genom att jobba som en liten gnu hela hösten. Jag spenderade fem veckor på hoppfältet. När det var dags för det hundrade hoppet tänkte jag slå två flugor i en smäll.

Inom fallskärmshoppningen finns en tradition, att man vid vissa givna punkter i sin hoppkarriär bjuder sina närmaste hoppkompisar på öl (oftast, även om andra typer av alkohol förekommer). Traditionen kallas att ”case:a”, efter engelskans ”case [of beer]”. I praktiken går det till så att man ställer ut en platta öl, ropar ”CASE!” varefter alla i närheten springer till plattan för att få tag i en öl. Tillfällen när man traditionellt case:ar är till exempel när man tar licens, vid hundrade hoppet, första reservdraget eller första åttamannaformationen.

Jag hade under mina första hundra hopp klarat sexmannaformationer, men aldrig testat en åttamanna. Så vid det hundrade tänkte jag klämma dit en åttamanna också, så blev det två case på en gång. Så här gick det:

Andras blogginlägg om fallskärmshoppning, case, fallskärmshoppartraditioner